|
34
199
I SVERIGE
Från Paris flög jag den 25
augusti 1973 till Stockholm oförberedd med ett
falskt pass. Jag hade inga andra ID-papper med mig.
Enligt det falska passet hette jag Idrissi. Jag hade
själv avlägsnat den rätte innehavarens
foto och satt dit mitt eget.
Ombord på planet satt jag
bredvid en ung svensk man. Han hette Håkan
Fredén och hade varit på en turistresa i
Frankrike. Jag presenterade mig som "Idrissi fran
Algeriet". Håkan arbetade som ingenjör
på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Det var
första gången som jag hörde talas om
Uppsala.
När Håkan hörde att
jag varken drack vin eller rökte, bad han mig
hjälpa honom att föra in en extra ranson
tullfria varor i Sverige. Det var min första kontakt
med en svensk.
Jag passerade genom både pass-
och tullkontrollen utan problem. Håkan erbjöd
mig att övernatta hos honom i Uppsala och
fortsätta till Stockholm nästa dag. Jag hade
förklarat att jag tänkte stanna en vecka som
turist i Stockholm.
Han bodde i ett rivningshus, utan
varmvatten och kök och med toaletten ute på
gården. Och han var ingenjör! Men han hade
valt att bo billigt för att i stället kunna
resa sa mycket som möjligt.
Nästa dag tog jag tåget
till Stockholm. Jag hade lovat att ringa Håkan
innan jag reste tillbaka. Framför Centralstationen
frågade jag några personer om det fanns
något billigt hotell där jag kunde stanna
några nätter. Jag tänkte fråga en
ung kvinna men blev i stället tillfrågad av en
man i 50-årsåldern om jag behövde
hjälp. Vi tog bussen till Domus studenthotell. Jag
fick ett rum, som hyrdes ut utan sängkläder.
Den äldre mannen, som hjälpt mig att hyra
rummet, erbjöd sig också att skaffa mig
sängkläder men jag förklarade att jag
kunde sova direkt på madrassen. Han kom tillbaka
senare på kvällen, men jag ville inte
öppna dörren för honom. Jag hörde att
det var han, men jag var på flykt och fortfarande
mycket misstänksam och försiktig. Han gick men
först sedan han hade stoppat in lakan och
ömgott genom brevlådan. Eftersom jag inte hade
några handlingar som kunde styrka min identitet,
var jag rädd för att gå till polisen och
anmäla mig. Samtidigt var jag orolig för att
man skulle arrestera mig för att jag hade tagit mig
in i landet på ett falskt pass. Hur skulle jag
bära mig åt för att få stanna i
Sverige?
200
Jag måste hitta någon som
kunde hjälpa mig att få en första positiv
kontakt med polisen. De första dagarna i Sverige
levde jag helt inkognito. Ingen fick veta vem jag var.
Efter en halv vecka fick jag kontakt med en svensk
jurist, Lennart Aspegren, som arbetade för Svenska
Flyktingrådet och som också var aktiv inom
Amnesty. För honom och för en annan aktiv
medlem av dessa båda organisationer, en grekisk
flykting vid namn Poniridis (som i dag är Greklands
ambassadör i Sverige), avslöjade jag min
bakgrund och min önskan att söka politisk asyl
i Sverige. Båda var osäkra pa hur polisen
skulle se på frågan om mitt falska
pass.
Poniridis föreslog nu att vi
tillsammans med Lennart Aspegren skulle söka upp
polishuset på Kungsholmen, där jag skulle
göra en formell framställan om politisk asyl.
Faran fanns dock att polisen skulle arrestera mig och
utvisa mig ur landet. Jag hade räknat med den risken
och därför tog jag med mig några
läroböcker i engelska. Dem skulle jag kunna
studera under en eventuell fängelsevistelse.
Den sista dagen av min första
vecka i Sverige, en fredag, gick jag till polishuset
på Kungsholmen; jag med min lilla resväska med
kläder och böcker i sällskap med
Poniridis. Hos polisen träffade jag en vacker dam,
som hette Kerstin och som arbetade som
kriminalinspektör. Jag var rädd och osäker
på vad som skulle följa. Poniridis
förklarade på svenska vad han visste om mig.
Så avbröt hon honom och började
ställa sina frågor direkt till mig på
franska.
Jag stannade ensam kvar på
hennes kontor och hon var mycket snäll och trevlig.
När hon fick höra att jag hade tagit mig in
på falskt pass, ville hon veta varför.
När hon sedan hade lyssnat på min
berättelse, gratulerade hon mig spontant till att ha
lyckats ta mig levande ut ur Marocko. Hon frågade
mig också om jag ville bo på hotell eller
hemma hos en familj medan jag väntade på att
polisen skulle hålla ett formellt förhör
med mig. Av flera skäl bad jag att få bo hos
en familj. Efter ett antal samtal med en social myndighet
fick hon kontakt med en familj i Axelsberg i
Hägersten, söder om Stockholm. Hon ordnade
också så att jag fick pengar och bad mig
komma tillbaka nästa dag med ett par nytagna foton
för att jag skulle få ut ett svenskt
främlingspass.
På socialbyrån fick jag
adressen till den familj som skulle ta emot mig. Jag fick
också pengar till kläder och ett
månadskort till tunnelbanan.
201
Familjen Hedell i Axelsberg bestod av
mamman Ann-Sofie, dottern Cecilia och sonen Niklas samt
fem hundar. Jag fick ett eget rum och kunde använda
köket och badrummet när jag ville. Alla var
mycket snälla mot mig. Ann-Sofie kunde franska och
tolkade ibland åt mig.
Jag ringde till mina vänner
Lennart Aspegren och Ponoridis och berättade vad som
hade hänt och att jag nu väntade på att
bli kallad till polisen för det formella
förhöret. Genom polisen fick massmedia veta om
min flykt från Marocko och att jag nu befann mig i
Sverige. De flesta, som hade känt mig i Marocko,
trodde att jag var död så nyheten om min
ankomst till Sverige kom som en överraskning
för många.
Det var den franska nyhetsbyrån
AFP, som först levererade nyheten. Chefen för
AFP:s byrå i Stockholm, Georges Herbouse, var en f
d fransk officer, som hade varit stationerad i Marocko
innan han efter sin pensionering blev journalist för
byrån. Han kände väl till
förhållandena i Marocko och han visste vem jag
var, dock utan att vi hade träffats någon
gång tidigare.
När franska massmedia, som
intresserar sig f5r Marocko i mycket hög grad, fick
AFP:s telegram, utlöstes en febril journalistisk
aktivitet. Nyheten om mitt uppdykande i Stockholm slogs
upp med stora rubriker i de största franska dags-
och veckotidningarna. Också den franska radion och
televisionen samt Luxembourgs radio/TV meddelade nyheten
i sina sändningar. Reportrar från Paris-Match,
L'Express, Le Nouvel Observateur, Le Monde och RTL i
Luxembourg (Radio Télévision de Luxembourg)
sökte upp mig i Stockholm för intervjuer om vad
som hade hänt mig. Det blev stor uppståndelse
kring min ankomst till Sverige. Till och med de
officiella marockanska tidningarna tryckte AFP:s telegram
på sina förstasidor.
På sa satt fick mina
föräldrar, syskon och vänner i Marocko
veta att jag levde. Också min före detta
franska flickvän fick veta. Hon befann sig i en
affär, i staden Beauvais, när hon
bläddrade i ett exemplar av Paris-Match. När
hon såg bilder av mig och läste om mitt
öde, svimmade hon mitt i affären.
Under den första tiden i Sverige
lärde jag också känna en man, som blev en
mycket nära vän. Han hette Stanislaw Romanov
och var politisk flykting från Polen. Så jag,
som flydde från en proamerikansk och kapitalistisk
diktatur, träffade en flykting från en prorysk
och kommunistisk diktatur! Han kunde hjälpa mig
mycket i början eftersom han hade kommit till
Sverige ett par år tidigare och kunde
svenska.
202
I september 1973 intervjuades jag
också av Sveriges Television. Reporter var Lars-Ola
Borgud från Rapportredaktionen.
Mina första kontakter med Sverige
gjorde mig mycket imponerad av landet och av
människorna. Jag tyckte omedelbart mycket om
samhället, om landet och om svenskarna och deras
natur. Och speciellt tyckte jag om det politiska
systemet, med alla mänskliga fri- och
rättigheter, vilka omsätts i praktiken och inte
enbart förblir tomma ord.
Om jag, som drömde om frihet och
demokrati, t ex hade flytt till dagens Algeriet eller
till något s k socialistiskt land, som Polen,
Sovjet eller Cuba, tror jag att jag hade blivit mycket
besviken, så besviken att jag kanske hade
börjat tvivla på att de ideal som jag slogs
för i Marocko enbart var fåfänga
drömmar som inte gick att förverkliga.
Verkligheten skulle ha gjort mig besviken. Genom att jag
kom till Sverige, förstod jag att mina drömmar
inte var omöjliga och orealistiska. Sverige blev ett
levande exempel på att det gick att realisera dem,
konkret och i praktiken. Här fann jag att alla mina
drömmar om mänskliga rättigheter och
yttrandefrihet, om pluralism och tolerans, om, och det
är viktigast, politisk och ekonomisk demokrati och
jämlikhet, återfinns som en realitet och inte
endast som en dröm. T o m islamiska principer om
mänsklig värdighet, frihet och rättvisa
tillämpas i praktiken i Sverige mer än i det
marockanska samhället.
Och även "paradiset", som det
beskrivs i Koranen och om vilket jag hade skapat mig en
bild av i min fantasi, fick jag en vision av när jag
anlände en sommardag till Sverige och såg
naturen här. När jag upplevde den, främst
kanske skärgården, uppfattade jag en ännu
finare bild av paradiset än den som fanns i min
fantasi. Men trots all denna beundran för Sverige,
fanns mina tankar hela tiden hos människorna hemma i
Marocko där jag har mina rötter. Min
grundläggande dröm har hela tiden varit att
kunna förändra systemet dar, sa att
människorna får en framtid att våga
hoppas på och efterhand värd att leva i; att
kunna genomföra en demokratisk revolution, så
att vi får ta del av samma mänskliga
rättigheter som finns här i Sverige. Eftersom
alla mina rötter och mina drömmar om framtiden
finns knutna till Marocko, upplevde och upplever jag
fortfarande min tid i Sverige som ett tillfälligt
uppehåll. Jag kom inte hit som invandrare för
att stanna i Sverige och därför planerade jag
aldrig för en längre tids vistelse här.
Jag väntade mig en snar ändring av
förhållandena i Marocko,
203
så att jag skulle kunna
återvända dit.
Efter några veckors väntan
kallades jag till polisen för det mera
ingående förhöret. Det var min andra
kontakt med den svenska polisen. Så annorlunda den
är jämförd med polisen i Marocko! Där
säger man att en polis är som en skorpion:
den sticker alla som kommer i
närheten. En skorpion känner ingen skillnad
på vän eller fiende, den sticker alla.
Tortyrinstrument, som den marockanska polisen
använder i dag mot alla häktade för
politiska motiv, kan här i Sverige finnas enbart i
medeltidsmuseum.
Man kan också säga att
polisen ska ses som en del av samhällssystemet och
att det alltid är systemet som formar den enskilde
individen och bestämmer dennes beteenden. Den
enskilda människan påverkas olika, beroende
på om hon lever i en demokrati eller en diktatur.
Det är förstås sant att alla poliser,
oavsett var de tjänstgör, kan missbruka sin
maktställning, men en demokrati kan alltid
begränsa detta maktmissbruk genom lagar och andra
former av kontroll från samhället.
Under mina första kontakter med
den svenska polisen hade jag kvar den rädsla som
hade uppstått genom mina möten med polisen i
mitt hemland, men den avtog och jag fick snart
förtroende för den svenska polisen.
Vid det första riktiga
förhöret under ledning av två unga
poliser, fick jag en känsla av att de bara
ställde de frågor som fanns på
formuläret framför dem och att de gick till
verket utan större entusiasm. De arbetade genom en
tolk, en kvinnlig jurist, som arbetade extra som tolk.
Hon var mycket spontan och frispråkig. På sin
dräkt hade hon ett (m)-märke, och hon sade
ofta, att hon var moderat. Trots det kände hon stark
sympati för min sak. Medan vi väntade på
poliserna, pekade hon på några andra
närvarande poliser och sade: "Den där är
moderat och den där är 'sosse' ". Då
visste jag ännu inte att "sosse" betyder
socialdemokrat. När hon fick veta att jag hade
vänt mig till advokaten Hans-Göran Franck, blev
hon upprörd. "Varför har du anlitat en
kommunist? Det är inte bra. Han försvarar
amerikanska desertörer från Vietnam", utbrast
hon förargat. Efter förhöret uttryckte hon
sin tillfredsställelse över vad jag hade gjort
i Marocko. "Vi behöver sådana som du för
att avsätta Olof Palme"!, sade hon.
Jag berättade hela min historia
för dem. Hennes franska som tolk var tyvärr
inte så korrekt och hon gjorde grava
felöversättningar. Så till exempel
när det gällde historien om en officer,
204
kommendant Såad, som är
"fantassin" (på franska), alltså en officer
tillhörande infanteriet, hette det i hennes
översittning att officeren var fantastisk! Eller
när jag sade att min far var shejk, blev han i
stället prins i hennes översättning!
Efter mina påpekanden om hennes
sätt att tolka gjordes intervjun om i närvaro
av två högre medlemmar av
säkerhetspolisen och där tolken var en f d
ambassadör. Den gången hämtade inte
polisen frågorna direkt från
frågeformuläret utan ställde sina egna,
som da var anpassade till mitt fall.
Jag fick tillstånd att stanna.
Beslutet undertecknades den 12 december 1973. Eftersom
jag inte hade något födelsedatum och då
man måste ha ett personnummer i Sverige, blev detta
datum, den 12 december, mitt nya födelsedatum.
På så sätt föddes jag alltså
på nytt! Genom ett mirakel hade jag inte dött
i Marocko utan fått ett nytt fosterland.
Jag hade dock aldrig tänkt ge
upp, inte ens i mina värsta stunder i Marocko under
flykten och efter mitt misslyckande med statskuppen. Jag
hade aldrig tänkt upphöra med min kamp för
demokrati och mänskliga rättigheter. Inte ens
om vi hade lyckats med statskuppen eller om vi hade
fullföljt med en revolution efter kuppen, hade jag
tänkt ge upp. Eftersom människan är
människa, med alla sina fel och brister, finns det
alltid risk för maktmissbruk och sociala
orättvisor och för vanlig mänsklig egoism.
Jag tror inte att det finns något slut för
vår kamp mot diktatur och maktmissbruk, mot
förtryck och orättvisor. Kampen för frihet
är aldrig vunnen. Den kampen kommer att föras
så länge det finns människor. Ju fler
orättvisor och utmaningar, desto starkare vilja
kände jag att kämpa vidare. Till och med i
Sverige, där de mänskliga rättigheterna
finns i så hög grad, fortsätter
människorna att kämpa vidare för att
förbättra systemet.
Trots att jag, geografiskt sett,
befann mig väldigt långt borta från
Marocko, fanns hela mitt hjärta och mina
drömmar där. Dem kunde inga passkontroller
stoppa.
Jag tror fortfarande att djupa
förändringar och en demokratisk revolution i
Marocko bara är en tidsfråga. Revolutionen
kommer att ske med mig eller utan mig. Jag anser
fortfarande att det är min plikt och min
rättighet att fortsätta kampen för att
befria mitt land från diktatur och kämpa
för en bättre framtid. Jag tänker aldrig
svika mina vänner som har dött i den kampen.
Det löftet gav jag till minnet av de
205
15 officerskamrater, som hade
avrättats efter det andra kuppförsöket,
men också till de över tusen som fortfarande
under omänskliga förhållanden sitter i
fängelse efter det första
kuppförsöket. Aldrig tänkte eller
tänker jag svika dem eller mina ideal.
Nästa
sida
|