Ett liv för frihet
biografi av
Ahmed Rami

27  128 VARFÖR MILITÄREN   Visserligen framstod kungadömet Marocko knappast som särskilt mycket säkrare än de andra arabiska monarkierna, men det som förvånade var att revolutionsförsöken kom från det håll de gjorde. Det var allmänt känt att Mohamed V, och Hassan Il efter honom, hade vinnlagt sig om att bibehålla de väpnade styrkorna under sin egen direkta ledning och att se till att de inte hade någon anledning till missnöje. Säkert gjorde de också vad de kunde för att bibehålla tjänstemännens gunst och trohet. Men det är klart att en del överraskningar kunde ha varit naturliga även från det hållet: de skulle i så fall ha förväntats komma från män i underordnad ställning men inte från deras överordnade. Det var kaptener som genomförde revolutionerna i Egypten, Irak och Libyen, inte generaler. Dessa unga officerare, som kom från folkets breda lager och som levde nära folket genom deras blygsamma sold, var inspirerade av en närmast islamisk ideologi. Vilken ideologi kunde det då vara som inspirerat generalerna och överstarna som deltog i kupperna den 10 juli 1971 och den 16 augusti 1972, höga officerare som kunde leva i lyx och överflöd under den rådande regimen? Vad var det som drev dessa män, som hade allt och mer därtill men som dagligen blev åsyna vittnen till en lyx som vida överträffade den som de själva förunnades? Dessa män som var översållade med hedersbetygelser men som måste krypa och förödmjuka sig inför den som hade makten, Var det sa att de till slut stegrade sig? Ville de ha mer än bara rikedom och hederstecken, precis som sa många andra officerare i arabländerna? Svaret på dessa frågor står kanske att hämta i förhörsprotokollen som upprättades via de förhör som föregick avrättningarna. Det kommer att dröja innan vi kan ta del av dem. Vad var det för motiv som drev kuppmännen och deras medhjälpare? Med medhjälpare menas här de som, genom att inte ingripa mot kuppen och genom att hålla tyst om den, ställt sig på kuppmännens sida. Det var endast tack vare en lång rad sådana passiva medhjälpare som denna militärkolonn på i 400 man kunde bege sig från Ahermoumou till Skhirat via Fés, Meknés och Rabat utan att kungen fick någon som helst vetskap därom. 129 Vad gäller de soldater som deltog i Skhirat-kuppen har Hassan II kommit med två på varandra oförenliga förklaringar: å ena sidan påstod han att de var drogade; å andra sidan påstod han att deras ledare hade förespeglat dem att kungen hotades av en sammansvärjning och att deras uppgift var att skydda kungen eller befria honom. Det är svårt att sätta tilltro till teorin att de skulle varit drogade. Drogade människor kan säkert förmås att bortse från en fara som de utsätter sig för men inte att handla på ett sätt som går tvärt emot deras djupaste övertygelse. De vittnen som uttalat ~ig har säkert gjort det i god tro. Men deras vittnesbörd baserar sig enbart på det intryck som de revolterande soldaterna gjorde på dem, av att vara upphetsade på ett onormalt sätt. Men då måste man komma ihåg att extremt starka känslor av våld, hat, revolt eller smärta kan framkalla ett beteende som på ytan liknar effekten av narkotiska preparat. De som såg folkmassornas hysteriska uppträdande vid Nassers begravning skulle mycket väl ha kunnat tro att de människorna också var drogade. Till yttermera visso är det svårt att tro att dessa unga soldater skulle ha kunnat tro att de människor de träffade på i palatset i Skhirat verkligen var sammansvurna män som kommit för att skada kungen; gästerna var ju alla höga tjänstemän i palatset med champagneglas och assietter med rökt lax i handen. Och även om en del av de revolterande soldaterna vid palatset blivit förda bakom ljuset, så står det helt klart att de som sedan begav sig till den marockanska riksradiostationen, för att i radion utropa republiken, på intet sätt var det. Och det är deras sinnesstämning som det vore intressant att känna till. När en kupp av det här slaget inträffar, brukar man vanligen söka efter initiativtagarna bland den politiska oppositionen. Så var inte fallet här och Hassan Il erkände utan omsvep att oppositionen inte på något stadium varit inblandad i förberedelserna för kuppen, även om kungen försökte antyda att det fanns ett indirekt samband mellan den kritik som regimen utsatts för och kuppförsöket. Det är känt att lstiqlalpartiet fortfarande stödjer monarkin. Det marxistiska UNFP:s ståndpunkt är svårare att urskilja: även om man officiellt är för monarkin (någon annan officiell ståndpunkt vore ju inte möjlig), hyser man inom partiet den djupa övertygelsen att monarkin utgör det säkraste skyddet 130 för just de feodala maktharvare som man vill göra slut på och att monarkin är det främsta hindret på vägen mot en "socialistisk" regim, som partiet ser som "den enda lösningen" på landets ekonomiska och sociala problem. De andra "lagliga partierna" är bara marionetter som går i kungens ledband och spelar rollen av opposition av kungens nåde. Den här dåligt organiserade och svaga oppositionen utgör bara en bråkdel av den verkliga oppositionen i Marocko. Alla som kommer i kontakt med skolungdom och studenter behöver inte hysa några tvivel om vad den unga generationen anser inte bara om styrelsesystemet utan om kungen själv. Det är inte utan betydelse att de som genomförde Skhirat-kuppen och kuppen den 16 augusti 1972 var unga och om inte intellektuella, för undervisningen vid militärskolan i Ahermoumou ligger naturligtvis på en nivå som är en bra bit under universiteten, sa åtminstone personer som hade ett visst mått av bildning. Vad anser den marockanska ungdomen? Det skulle föra för långt att ge ett uttömmande svar på den frågan. Men inte heller här finns det någon enhetlig bild. Vissa ser lösningen i islam, andra hoppas på en "arabisk socialism". Men alla känner oro för framtiden, och alla har tagit djupt intryck av kontrasten mellan fåtalets utmanande lyx och flertalets svara armod. Kadetterna som genomförde Skhirat-kuppen (och upprorsmännen från den 16 augusti 1972) verkar inte ha agerat utifrån någon särskild ideologisk grund oförenlig med islam. Deras talesmän framförde inget program i radion. Aven om de hade använt ordet socialism så hade det inte haft någon avgörande betydelse: hade inte regeringspartiet kallat sig ett "demokratiskt, socialistiskt parti" i Marockés första monarkistiska "parlament"? Men man kan inte utföra sådana våldsdåd som skedde i Skhirat utan att det är mycket starka övertygelser och känslor med i spelet. Den folkliga ideologi som alla delar som en naturlig sak - islam - väpnar det marockanska folkets sinnen med en ständig revolutionär vilja. Islam utmanar alla muslimer att bekämpa orättvisor med alla medel. Islam är den gemensamma folkliga ideologi som ständigt håller det marockanska folket berett att ge sig ut i revolution. Det finns en detalj som frapperar en i ögonvittnesskildringarna från det som tilldrog sig den 10juli 1971. De soldater som visiterade de kungliga gästerna tog inga pengar alls, men de grep de lyxföremål de fann, såsom smycken och cigarettändare i guld, och kastade dem på marken och stampade på dem i ilska. Denna lilla iakttagelse ska ses i ljuset av ett fenomen av helt andra, ofantliga dimensioner, så stort att man talar om det i hela världen, i Alger, i Tunis, i Paris och t 0 m i Washington. Man kan inte åka till Marocko utan att det förs på tal många gånger om dagen, av marockaner såväl som av utlänningar: det är korruptionen. "Bakshish-väldet" breder ut sig överallt i samhället och underutvecklingen har utgjort en mer gynnsam grogrund än på andra håll. I ett fattigt land har ofta makt varit det säkraste och ofta det enda mediet att skaffa sig rikedom. Men Marocko verkar slå nya rekord på det här området, om inte världsrekord så i alla fall i Nordafrika och kanske inom arabvärlden. Under de första sex månaderna 1971 hade ovanligt många skandaler förekommit. Det måste ha gått ganska långt när den amerikanska regeringen, som annars ovillkorligt brukar stödja alla högerdiktaturer, såg sig tvungen att uttrycka sin önskan om att uppskjuta ett officiellt statsbesök som USA:s president skulle göra i Marocko. Orsaken till denna begäran var en korruptionsskandal där mycket högt uppsatta marockaner var inblandade, så högt uppsatta och i så stort antal att man måste tysta ned affären. Och det var general Madbouh själv som hade med sig hem från ett besök i USA den här obehagliga nyheten liksom också "bevismaterialet". Alla spår i den här korruptionsaffären leder till kungen och hans familj och till de kretsar som omger honom. Hassan Il har själv sagt att just general Madbouh var "en privilegierad bland de privilegierade". Men vem hade gjort honom till det, och inte bara honom utan också hans medhjälpare från revoltförsöken den 10juli 1971 och den 16 augusti 1972 och vidare alla andra privilegierade? Det är ingen i Marocko som tror att dessa missförhållanden kan fortgå utan kungens kännedom eller mot hans vilja. Snarare får man - trots vissa iögonenfallande ingripanden mot dem som "missbrukat missbruket" - intrycket att det rör sig om en regeringsstrategi som syftar till att klavbinda den ledande klassen och att neutralisera de nyckelpersoner, i synnerhet de unga, som annars riskerar att liera sig med oppositionen. Mången lysande marockansk student, som var ivrig trotskist eller maoist under studieåren i Paris eller i Stockholm, har efter hemkomsten funnit sig väl tillrätta som hög statstjänste- 132 man med villa i Souissi (Rabats eleganta kvarter) och med bankkonto i Schweiz. Det är ett faktum. Och hur skulle de stora "fackföreningsledarna", "de arbetande massornas ledare ", kunna göra revolution när de kör omkring i bilar som de fått i gåva av hovet? Det är också ett faktum. Men systemet har ytterligare nackdelar. Framstående marockokännare, som - före den 10 juli 1971 och den 16 augusti 1972 - fick ta del av de tvivel jag hyste angående det framgångsrika i den här politiken på lång sikt, svarade att det var en politik som fungerat i århundraden och att marockanerna nog i fortsättningen också skulle associera makt med rikedom och att de som upprördes över korruptionen inte skulle tveka att själva dra fördel av den om de bara gavs tillfälle att göra det. På denna övertygelse bygger Hassans hela politiska strategi. Detta synsätt är behäftat med flera allvarliga fel ur historisk synvinkel. För det första: bortser man då helt från de djupast rotade traditionerna inom islam, d v s avståndstagandet från denna världens goda: gång på gång under historiens lopp har islamiska reformatörer stått upp och predikat mot de rika och de mäktiga (vilka var samma personer) och ibland har de ryckt med sig ett lidande folk i ett sorts revolutionärt korståg. Det saknas inte folk av Savonarolas slag i den muslimska historien. De som predikade bot och bättring blev bara fler och fler, eftersom deras reformationsverk ständigt måste göras om från grunden igen, ty de nya herrarna var inte sena att falla för samma frestelser som deras föregångare. I Marocko kom dessa reformatorer (Almoraviderna och Almohaderna samt på 1900-talet El-Hiba etc) i allmänhet från de torra och fattiga Saharalandskapen i söder. I dag hittar man dessa man från söder, berber och araber - rasen saknar betydelse i sammanhanget - vid stadens portar där de slagit ned sina tält. De utgör en tredjedel av förortsslummen runt de stora städerna. Det andra misstaget består i att man glömmer bort de genomgripande förändringar som skett i Marocko i våra dagar. Det finns inte längre någon "kinesisk mur" som kan skydda de gamla diktaturerna. Fattiglappen, som blev sultan i sagans underbara värld, var förr den enda bild man kunde tänka sig för hur fattigdomen kunde övervinnas. I dag vet man i vartenda litet skjul i slumkvarteren att det finns andra sätt att besegra fattigdomen och att folken i andra länder visat att det är möjligt. Förr i världen sade man om en rik man att rikedomen 133 givits honom av Gud. Det säger man inte längre om alla rika och en del blir helt frimodigt utskällda för tjuvar. Hur skulle de fattiga studerandegrupperna kunna känna annat än hat mot dem som njuter en utmanande lyx som kommit dem till del på orättmätiga vägar, när de själva varken kan hoppas på en tjänst inom den statliga administrationen, eftersom 70 procent av tjänstemännen är under 40 år, eller hyser något hopp om anställning inom den privata sektorn, eftersom det bara skapades 100000-110000 nya jobb under de goda åren när det hade behövts det dubbla bara för att hålla jämna steg med befolkningstillväxten. I mars 1965 reste sig invånarna i Casablancas slumkvarter mot förtrycket. Ett ögonvittne berättar att upproret slogs ned med sådan brutalitet "att de inte kommer att resa sig igen på mycket länge". Akademikerarbetslösheten och de hög-utbildades revolt utgör en mera svårbegriplig fara som blir alltmer explosiv. Förvisso kan de inte göra någonting mot stridsvagnarna. Det är orsaken till att revolutionerna i tredje världen inte föds i förstäderna, så som skedde i 1800-talets Europa, utan i militärförläggningarna. Det finns ytterligare ett inslag i de osammanhängande händelser som utspelade sig denna tumultartade dag den 10juli 1971: det våld som utövades mot utlänningar, vilket är något högst ovanligt bland marockaner, som - vad man än kan ha sagt om det - har en mycket stark känsla för gästfrihet. De gånger som det förekommit våld tidigare, t ex 1907, 1912 och 1953-55, då var det ett uttryck för kampen för självständighet, för ett oberoende som antingen var hotat eller förvägrades dem. När därför utländska gäster i Skhirat - ambassadörer, läkare, affärsmän, etc - blev utsatta för våld och nedmejade med kulsprutepistoler, är det något som utan att låta sig ursäktas kan låta sig förstås av de starka känslor som var inblandade. För att förstå vad som hände, måste man gå in litet närmare på bakgrunden. Politisk självständighet innebär inte automatiskt ekonomisk självständighet, i synnerhet om den moderna industrisektorn, som är själva nyckeln till landets utveckling, fortfarande ligger i händerna på den forna kolonialmakten, som en gång byggt upp och skapat koloniernas industrier. I "socialistiska" länder "löste" man det problemet genom nationaliseringar. I Marocko, som valde en lösning i den ekonomiska "liberalismens" anda, hade en verklig ekonomisk självständighet krävt att den inhemska 134 borgarklassen tog över efter de utländska kapitalisterna. Faktum är att den antingen inte ville eller inte kunde. De fåtaliga storköpmännen "Fassis" (folk från Fés) utvecklades inte till "kapitalistiska entreprenörer", så som deras europeiska föregångare hade gjort på 1800-talet. I stället för att göra långsiktiga investeringar inom industrisektorn, föredrog de satsningar på kort sikt och spekulationer, eller så valde de att göra '1säkra" placeringar i lord, fastigheter, guld och smycken, och lät därmed det utländska kapitalet ta hand såväl om vinsterna som om riskerna vid industrisatsningarna. Följden blev att den "liberala" staten själv blev så illa tvungen att mer och mer gå in med eget kapital vid finansiering av nya industriprojekt som annars riskerade att så gott som uteslutande ligga i händerna på utländska kapitalister. När man skapade BNDI (Banque Nationale de Dévelopment Industriel, d v s statliga banken för industriell utveckling>, vars syfte framgår av namnet, genom att staten och utländska finansiärer sköt till det nödvändiga kapitalet, var tanken att 10 procent av aktierna skulle erbjudas de inhemska kapitalisterna. Men intresset var sa svagt att det blev de utländska finansiärerna som fick teckna sig för de 10 procenten också. "Marockaniseringen" av tjänstesektorn (tertiärsektorn) motsvarar till fullo den marockanska borgerlighetens önskemål. Medan staten och de utländska intressenterna får bära bördorna för industrisektorn, åker tjänstesektorn snålskjuts på industrin och gör sig stora pengar (det finns både snabbare och mera pengar att hämta inom reklambranschen än inom gjutjärnsindustrin). Tjänstemännen rycks också med i "dansen kring guldkalven". Många tjänstemän kom från borgerliga familjer eller var besläktade med borgerskapet genom giftermål. Andra tjänstemän insåg att en högskoleexamen kunde bli ett "Sesam-öppna-dig" till statens skattkammare. Borgarna i Louis Philippes Frankrike var strängt sparsamma till naturen, och de undvek sorgfälligt yttre tecken på rikedom. Beduinernas skrytsamhet - allt eller intet - uppträder på nytt hos de nyrika marockanska uppkomlingarna: i vissa kretsar i huvudstaden Rabat skäms man över att ta emot folk hemma hos sig om man inte har åtminstone en swimmingpool i trädgården till sin villa. De som blev utestängda från "kungafesten", där de inbjudna gästerna omgavs av en utmanande lyx, hade svårt att inte känna samma avundsjuka och ogillande för alla, såväl marockaner som utlänningar, som lever i ett överflöd som är sa fjärran 135 från massornas armod och småborgerlighetens enkla omständigheter. För den som fått en rudimentär utbildning, men som var tillräckligt informerad för att söka efter orsaker, föll det sig naturligt att se de landsmän som gjorde sig rika inom tjänstesektorn genom att betjäna den utlandsdominerade industrisektorn som utlandskapitalismens lakejer. Det är en tes som ofta framförs i progressiva marockanska tidskrifter. Deras intellektuella redaktörer har läst Marx och anklagar borgerligheten, regimens stöttepelare, för att vara den "västerländska kapitalismens" lydiga redskap. Men regimen brukar inte ha några problem att - sin vana trogen - köpa de intellektuellas lojalitet billigt. Kadetterna i Ahermoumou har inte läst Marx och läser knappast några progressiva tidskrifter. Men de vet att borgarna och de försumliga korrumperade har fört sina tillgångar ut ur landet för säker förvaring i kapitalistländernas bankvalv. De har ännu inte nått fram till det ideologiska stadiet, utan befinner sig på indignationsstadiet, upptända av moralisk vrede. Denna kraft var, tillsammans med den inspiration som man hämtade i islam, tillräcklig för att föra regimen till avgrundens rand och därmed lägga dess sårbarhet i öppen dager. En fransman, bosatt i Marocko, berättade att han var hos några marockanska vänner när nyheterna om Skhirat-kuppen avlöste varandra, timme för timme. Först spred sig en allmän glädje, sedan förlägenhet när alla skyndade iväg för att hinna bedyra sin lojalitet i tid. En regim är förlegad, när den inte längre svarar mot de psyko-sociala drag som utmärker det folk den är satt att styra. Det är inte monarkin som sådan som är ifrågasatt. Det finns förlegade republiker. Men man kan inte styra ett land i tjugonde århundradet på samma sätt som förr i världen, oavsett hur starkt inflytandet är från det förflutna. En marockansk "rojalist" uttryckte sig nyligen så här om Hassan II: "Han gör anspråk på att både vara en modern monark och styra landet på samma sätt som Moulay Ismail (f d sultan 1672-1727). Det är omöjligt". Marockos "regering" består i dag inte av "ministrar" i modern mening utan av slavar åt kungen "av Guds nåde", vars vilja och order inte får ifrågasättas. Personlig och absolut makt har alltid medfört risker och nackdelar. I dagens komplicerade värld är det tveksamt om det kan fungera längre. Den man som styr ensam är dömd att bli mer och mer ensam och isolerad ända tills han blir en 136 hjälplös fånge i sin egen ensamhet. "Han lyssnar inte längre på någon annan. Man kan inte längre säga honom sanningen." Så beklagade sig en av Hassan ll:s förtrogna rådgivare och det var inte sista gången man hörde det uttalandet i de marockanska palatsens korridorer. Men vad kan man göra när korruptionen har upphöjts till styrelseskick och politisk regim? Det finns ledare med en karismatisk utstrålning som kompenserar den absoluta maktens ensamhet med en sorts magisk kontakt med folkets breda lager. I brist på personlig genialitet hade de franska kungarna den heliga smörjelsen att ta till, de "alaouitiska" sultanerna hade "baraka" (d v s "gudomlig" välsignelse). Är det fortfarande nog för att i dagens Marocko upprätthålla kommunikationen mellan monarken och hans folk? Kungens isolering och bristen på representativitet i regeringen gör att Hassan II:s regim inte längre har någon legitimitet i marockanernas ögon. De som följde händelserna den 10 juli 1971 och den 16 augusti 1972 frapperades av det marockanska folkets så gott som totala passivitet. Det samlades inga folkmassor, varken för att försvara kungen eller för att hjälpa upprorsmännen. Det verkade som om alltihop utspelade sig i en annan värld, högt över huvudena på vanliga människor, som varken hade lust eller möjlighet att vara med där. Visserligen hände allting så fort att massorna knappast hann reagera. Men lättnaden över att kungen undkommit oskadd och att kuppen misslyckats borde ha framkallat glädjeutbrott i de "kungatrogna" folklagren. Frånvaron av spontana reaktioner ger ett ytterligare bevis på den obönhörliga ensamheten på den korrumperade och absoluta maktens topp. Då var det lättare att se tecken på besvikelse hos marockanerna över att försöken till statskupp hade misslyckats. Det finns en annan sida av kuppen som man inte kan undgå att lägga märke till, även om det inte är så lätt att tolka dess innebörd, och det är dess karaktär av "berberuppror". Det är ett välkänt faktum att de kungliga väpnade styrkorna i stor utsträckning bestod av berber, inte bara i underordnad ställning utan ända upp i de högsta graderna. Merparten av de generaler som arkebuserades den 13 juli 1971 var av berberursprung. Det finns förstås naturliga orsaker till det förhållandet; intresset för vapen och för en militär karriär är större hos den härdade bergsbefolkningen, som till största delen är berberisktalande. Det vore befängt och felaktigt att framställa upproret som en berberrevolt mot araberna. Det torde i stället helt enkelt vara sa att Hassan II använde samma strategi som kolonialisterna gjorde när de kände sig hotade: han tänkte stödja sig på berberna som ansågs vara mera pålitliga, eftersom de var mera traditionsbundna och mindre "smittade" av den moderna tidens "gifter". Myten om "den gode berbern" dör visst inte i första taget, och den som sätter sitt hopp till berbern för att behålla stagnationen riskerar alltid att utsätta sig för samma besvikelse. Nog för att berberna är trofasta, men de är också frihetstörstande och måna om rättvisa, och för dem är Hassan II en ogudaktig person. Monarki är nämligen, som jag tidigare nämnt, förbjuden i islam. Berberna har sällan stått enade; de har varit splittrade i stammar och klaner som ibland bekämpat varandra. Kungens adjutanter, som dödades i Skhirat, var berber också de. Madbouh och de främsta ledarna för revolten var inte bara berber utan också rifer (från Rif). Det var riferna som reste sig 1958, i ett uppror som slogs ned med största hårdhet av FAR (Forces Armées Royales, d v 5 de kungliga marockanska styrkorna), vars stabschef då var prins Moulay Hassan. Vilken roll kan detta smärtsamma minne ha spelat för upprorsledarnas beslut? Det är omöjligt att säga. Däremot kan man vara förvissad om att de stolta bergsstammarna inte i första taget kommer att glömma sina generaler, som var deras stolthet och hopp, och att de sent ska glömma bilden av deras kroppar, genomborrade av kulor och bespottade av pöbeln. Hämnden är en berberisk "maträtt", som äts kall", lyder ett franskt ordspråk! År 1958 skanderade riferna i sin revolt "Vi har fått nog av att styras av Fés-borna" (varav en del består av till islam konverterade judar). Fés-borna är visserligen rikt förekommande i maktens korridorer och dominerar den ekonomiska makten, men här använde man dem mera i symbolisk mening, som en symbol för den korrumperade staden med sin anhopning av rikedom och lyx, som samtidigt framkallar plundrarnas begär, de fattigas hat och puritanernas fördömanden. Det rör sig med andra ord också här om samma faktorer som kunde anses vara av betydelse för Skhirat-dramat, och de kan säkert bidra till att ge rätt proportioner på det revolutionära inslaget i berbernas uppror. Berberna, som är mer krigiska, fattigare och mer puritanska än landsbygdsbefolkningen i övrigt, utgör kanske bara spjutspetsen för den marockanska bondearmé som genom seklerna rest sig mot städernas lyx och förtryck och som blivit allt mer medveten om att deras fattigdom inte är ett öde som pålagts dem av Gud. På den punkten bekräftas 138 enkelt folks instinktiva uppfattning av ekonomernas analyser. Statistiken visar att stadsbornas - eller rättare sagt vissa stadsbors - standardhöjning har skett på landsbygdsbefolkningens bekostnad. För att förstå ursprunget till en politisk rörelse kan det ofta vara upplysande att studera hur den utvecklats senare. Men när rörelsen stöter på ett misslyckande av det här slaget har vi inte den möjligheten. Men det kan ändå vara legitimt att fråga sig vad kuppen skulle ha inneburit, om den hade lyckats. Det finns de som gjort jämförelser med överstarnas regim i Grekland. Men det förefaller naturligare att tänka sig ett system av nasseristisk typ. Om den kula som träffade Madbouh hade gått några centimeter längre bort, hade kanske Marocko i dag varit styrt av en grupp islamisk-nasseristiska officerare. Alla tecken verkar tyda på att de båda misslyckade kupperna, 10 juli-kuppen 1971 och 16 augusti-kuppen 1972, var försök till palatsrevolutioner. I själva verket rör det sig om någonting helt annat. Det som kvarstår är de allvarliga problem som tar struptag på alla länder i tredje världen och som Marocko har dröjt alltför länge med att ta itu med. Det marockanska folket har i århundraden fått leva i fattigdom, stundtals i rena armodet, men befolkningsöverskottet rycktes regelbundet bort genom dödens försorg. I våra dagar har man satt en siffra på det överskottet, till 3,2 procent per år, vilket betyder att befolkningen fördubblas vart tjugonde år. Och alla dessa människor, som varken får dö längre eller får tillräckligt med mat, får gå i skola och kan lyssna på radio; det finns transistorapparater överallt i tälten och i rucklen. Resignationens tid är förbi. Det system som politiskt störtade samman den 10juli 1971 och den 16 augusti 1972 var det gamla, feodala Makhzen-systemet, som överlevt sig självt ända in på 1900-talet, genom 45 års kolonialism och ca 30 års "självständighet" - av okolonialistiskt slag - som gick ut på att suga ut landets rikedomar till förmån för makthavarna och kretsarna kring dem. Principen för ekonomisk utveckling är både mycket komplicerad och mycket enkel på samma gång. För att producera mer, måste man investera. För att investera, måste man spara. För att spara, måste man konsumera mindre än man producerar, d v 5 försaka. Under århundraden har det endast varit folkets breda lager som gått med på försakelser. I dag går man inte med på det längre, i synnerhet som man ser hur en privilegierad minoritet vräker sig i skamlös rikedom och lyx, som inte ens är frukten av egen produktiv verksamhet. Kanske är det en illusion att tro att försakelsens bördor kan fördelas lika på ett absolut rättvist sätt. Men man kan åtminstone begära att orättvisorna inte får vara alltför skriande och att de fattiga, som får bära de tyngsta bördorna, också ska få vara med och njuta lönen för sina uppoffringar. Det är självklarheter det rör sig om, men för att komma dithän krävs det en revolution. När revolutionen inte låter sig göras med fredliga medel och under ordnade former (det finns sådana revolutioner också som t ex den svenska revolutionen), då görs de under blodiga och våldsamma former där det, än en gång, blir de små i samhället som får utstå de största lidandena. Men det marockanska folket har inget val. För Marocko är det en fråga om liv eller död. Antingen går man framåt och störtar den korrumperade monarkin som står i dess väg, eller så går man under som en självständig och fri islamisk nation. I Koranen står det att läsa att "där kungar styr, träder korruptionen in och förvandlar fria människor till slavar". Islam är från första början en revolutionär ideologi och rörelse som vänder sig mot tyranniet och den ärftliga monarkin. Ödets portar är ännu öppna. Händelserna den 10 juli 1971 och den 16 augusti 1972 visar att stora förändringar står för dörren, och Hassan II och hans hejdukar kommer inte att kunna hejda historiens gång. Det öde som drabbade Shahen av Iran borde ha tjänat som varnande exempel för Hassan Il och för alla marockaner och utländska makter som profiterar på hans regim. Att armén spelar en viss roll i ländernas politiska utveckling är ingen exklusivitet för tredje världen. När jag kom till Sverige försökte jag studera Sveriges historia och lärde mig att den 18 mars 1809 utförde en grupp svenska officerare, under ledning av general Adlercreutz, en militär statskupp mot kung Gustaf Adolf på grund av att han misskött Sveriges inrikes- och utrikespolitik. Denna revolution, som stöddes av en stor del av den svenska armén, avsatte den 10 maj 1809 Gustaf Adolf och bildade en kommitté som författade regeringsformen av den 6juni 1806. Denna regeringsform är grunden till dagens svenska grundlag och till den svenska politiska demokratin.   Nästa sida

Index över Ett liv för frihet: