Ett liv för frihet
biografi av
Ahmed Rami

26  125 KUNGEN ÄR NAKEN   Fram till revolutionsförsöken 1971 och 1972 hade den marockanske kungen varit mycket mer än en vanlig människa. Kungen av Marocko, först Mohamed V, därefter Hassan II, var en institution förbunden med historien, religionen och traditionerna: de var Monarkin, avlägsen och ouppnåelig for vanliga dödliga och därför dubbelt fascinerande genom den lyx och det överflöd som hovet omgav sig med. Men inom loppet av några få timmar på eftermiddagen den 10 juli 1971 rämnade hela illusionen. Hela det officiella Marocko fick se kungen försöka gömma sig på toaletterna, komma ut med händerna i luften under hot från kulsprutan som en enkel soldat höll i Samme kung sågs sätta sig på marken vid en mur, så liten och så oansenlig bland en upprörd folkmassa, att de som hade tänkt mörda honom, som sökte monarken för att ta officiella bilder, inte kände igen honom! Vilken förnedring! Bilden av händelsen spreds över hela Marocko, inpräntades i sinnet hos de allra enklaste människorna. Man kunde alltså ta sig in i palatset, förnedra kungen, injaga respekt och fruktan i honom under flera timmar. Enkla soldater hade gjort det. Visserligen överlevde kungen, men han stod "naken" kvar på scenen. Denna avglorifiering, så våldsamt genomförd, fortsatte. Det första steget togs omedelbart efter revoltförsöket: överallt, i alla kretsar, talade man fritt och med skärpa. Allt man kände till, men förtigit: skandalerna, korruptionen och misstagen; allt togs fram i ett obarmhärtigt ljus. I synnerhet diskuterades kungens person livligt: ibland med medlidande, ibland med hat, aldrig med respekt. Det var slut med vördnaden hos många, den närmast gudomliga vördnad och glorifiering som hade kommit kungen till del. I ett enda steg hade hela systemet ifrågasatts. Hur skulle det kunna fungera längre? Det byggde på principen 6m en ofelbar kung, som beslutade allt och som utövade makten bakom en fasad av institutioner på tomgång. 'Parlamentet" representerade inte de politiska krafterna som helt saknades, alltså hade parlamentet ingen roll att spela. Ministrar utsågs, byttes och ersattes av kungen, liksom det förr gick till med höga ämbetsmän. Och vare sig det handlade om verkställande eller lagstif- 126 tande makt fanns det alltid två vägar: den normala administrationen, som dock alltid var blockerad, och en parallellväg, som gick direkt från kungen till hans "verkställare", som fanns vid sidan om de formellt ansvariga. Detta gällde också i hög grad armén. Den hade sin stab, sin hierarki och sina grader. Vid sidan om, som en dubblering av den klassiska organisationen, hade kungen skapat sitt eget system med direktförbindelser från honom till de militära regionerna. Stabschefen var inte den riktige chefen. Den riktige chefen var i stället generalen Madbouh, som vid kuppen skulle visa sig vara en "kungaförrädare". Enheterna gick genom staben när det handlade om småsaker som att köpa t ex potatis eller bensin. De vände sig direkt till Hassan genom Madbouh när det gällde proviantering, stora manövrer och vapen. De officerare, som blev bestraffade i allvarliga fall, blev det av av kungen själv. Systemet, hette det, fungerade likadant inom alla områden. Och systemet byggde på att det fanns en utstrålning, en myt om kungen, "de troendes ledare" och samtidigt en modern härskare, något som ledde till förvirrade situationer. Till en konselj, till exempel, anlände inte kungen utan skickade ett tal som skulle läsas upp vid öppningsceremonin. Vid det aktuella tillfället beslutade kungen att ta upp en sedvänja från 1500talet. Den delegerade ministern skulle två gånger kyssa talet, precis som om kungen var närvarande. Samtidigt fick två rader av palatsets tjänare komma in före talet. De böjde sig mot marken och ropade: "Må Gud bevara konungen". Det hela sändes i TV för folkets uppbyggelse. Kanske blev folket något förvånat över att se en minister kyssa tre blad med statistik. Men, förutom dessa små roande historier, kanske man ska visa hur systemet fungerade. Grundtanken bakom systemet var en återgång till traditionella icke-islamiska korrumperade värderingar. Islam förbjuder nämligen monarki. Man tillämpade dessa värderingar också i styrelseskicket, när man i modern förklädnad helt enkelt återgick till det marockanska feodala systemet med "Makhzen", som fanns långt innan den franska kolonialismen och som passade för ett stam- och feodalsamhälle. Systemet byggde på principen att sultanens tjänare, caider, berberhövdingar, provinsguvernörer, fick sin lön "direkt från folket". Överfört till ett modernt samhälle kan det bara leda till korruption i stor skala. Efter Skhirat-revolten öppnades "dammluckorna". Skandaler 127 i svindlande mängder avslöjades. Men om det bara hade gällt några skandaler, om också enorma, skulle det hela ha varit enkelt. Det skulle ha räckt med några rättegångar, som hade givit genljud, och allt skulle ha återställts i normal ordning. Det allvarliga var att korruptionen, som en cancer, hade spridit sig så att den hade blivit ett system, det vill säga, "systemet". Den gav alla "en släng av sleven", till och med kungen, och den hindrade allvarligt landets utveckling på grund av sin omfattning. Varje fattig bonde visste att han måste komma med en höna för att få låna litet utsäde. Varje arbetare visste att "taxan" för ett pass var 500 dirham, som man diskret lade i handen på ämbetsmannen på Inrikesdepartementet. Varje marockan visste att kungen personligen var den störste producenten av citrusfrukter i landet. Varje person i ansvarig ställning insåg att en budget med "tusen hål till tusen fickor" inte längre kunde garantera ett fungerande system av allmänna tjänster. På grund av korruptionen var allt förfalskat. Ingen officiell siffra höll längre. Man visste inte vart statens pengar hade tagit vägen, eller snarare, man visste det alltför väl. Medan 14 miljoner bönder och arbetare delade på 45% av nationalinkomsten, delade 800 000 privilegierade på 55%. Och gapet som uppstod tycktes bli svårare och svårare att överbrygga. "Skhirat-händelsen var ingen bomb för oss utan en väckarklocka", sade en del marockaner. "Vi visste att det en dag behövdes förändringar. Problemet var bara att veta hur och nar. Andra marockaner mottog budet om militärernas revoltförsök både 1971 och 1972, med förvåning.   Nästa sida

Index över Ett liv för frihet: