|
25
115
FLYKTEN
Jag började, i min
ökenvandring", gå söderut längs
stranden, bort från huvudstaden. Stranden var fylld
av lyckliga människor. De brydde sig inte om det som
hade hänt, utan fortsatte att bada och roa sig. Jag
gick längs vattenbrynet iklädd enbart badbyxor.
I handen höll jag mina jeans och en tröja. Det
va. allt jag hade med mig på flykten. Jag
lämnade bakom mig allt vad jag ägde: mitt
arbete, min lön, min bostad, min bil och mitt stora
bibliotek, men inte mina stora drömmar om en
bättre framtid och en bättre värld att
leva i!
Medan jag tänkte intensivt och
mediterade över allt som hade hänt, hade jag
inte glömt de stora praktiska problemen i min flykt.
Jag gick hela dagen längs stranden och
försökte undvika alla större vägar.
Polis och militär hade troligen satt upp
vägspärrar. Min första tanke var att ta
mig till Saharaöknen i söder. Där kunde
jag kanske leva med beduinerna tills situationen hade
lugnat ned sig. Jag kom ihåg när beduinerna
från Saharaöknen vandrade förbi min
hemby. Min far brukade erbjuda dem att gratis få
överta de övergivna hus och åkrar som
lämnats kvar av människor som flyttat till
städerna. Beduinerna brukade svara att det enda de
äger är sin frihet och att de inte är
beredda att offra den mot att bli bunden vid jord och
betong!
Då, för stunden, hade jag
inget egentligt geografiskt mål. Det var en helt ny
situation för mig, en situation jag inte alls hade
tänkt på att jag kunde hamna i Allt hade
gått så snabbt, och jag hade aldrig
tänkt på att vi kunde misslyckas med livet i
behåll! Det enda alternativ jag alltid räknat
med var att antingen lyckas eller dö, inte att
överleva! Jag visste att jag kunde tvingas
lämna mitt land, och nu kändes det lika
hopplöst svårt som att åka till
månen. Jag tänkte på alla officerare som
försökte fly efter Skhirat-revolten, men de
blev allihopa arresterade och avrättade.
Det var den 17 augusti och jag bara
gick och gick. Mellan Rabat och Skhirat går den
stora riksvägen på en bro över en flod
strax norr om Skhirat. Jag misstänkte att det fanns
en poliskontroll vid bron och beslöt mig
därför för att simma över floden
mellan bron och havet. Det gick bra även om jag inte
var någon duktig simmare. Men det gällde att
rädda livet. Vid Skhirat måste jag lämna
kusten och gå inåt landet och var då
tvungen att ta mig fram längs de stora
vägarna.
116
När jag skulle korsa
riksvägen mellan Rabat och Casablanca strax efter
bron fick jag syn på en man som sålde
vindruvor vid vägkanten. Jag var mycket hungrig och
stannade till hos mannen för att köpa lite
vindruvor. "Vart går den här vägen?",
frågade jag och pekade inåt mot landet. "Jag
vet inte för jag är inte härifrån",
sade försäljaren. Just då kom en man
på moped fram till oss, och försäljaren
sade att jag skulle fråga honom i stället!
- "Vad frågar du om?", sade
mopedisten.
- "Jag hittar inte här. Jag kom i
går från Marrakech till Rabat för att
hälsa på en vän. Men min vän var
inte i Rabat, så jag tänkte ta mig tillbaka
till Marrakech, men jag har knappt några pengar,
så jag tänkte lifta eller gå dit till
fots."
- "Har du någon legitimation?",
frågade han med en arrogant ton.
- "Nej, jag har tyvärr glömt
att ta med mig mina ID-papper, men jag visste inte att
jag skulle behöva dem."
Han var polis. Jag blev rädd.
"Det är slut nu", tänkte jag, medan jag
försökte dölja min rädsla.
- "Var ska du sova i kväll?",
frågade polisen.
- "Jag vet inte, jag hoppas att jag
blir hembjuden av någon gästfri
människa."
- "Du får sova i
fängelset", sade polisen och tittade på mig.
- "Jag kan väl sova var som
helst", svarade jag.
- "Äh, jag har inte längre
tid med dig, lille pojke", sade polisen helt
oväntat. "Du har tur att jag har viktigare saker
för mig i dag och inte tid med luffare, som du. Om
du fortsätter den här vägen, blir du
säkert arresterad i alla fall. Där vid
vägspärren har de kanske tid med dig!"
I Marocko, liksom i alla andra
polisstater, innebär det hög status att vara
polis. Polisen sprider rädsla och terror bland
medborgarna. Varje polis uppträder som en liten kung
och betraktar medborgarna som djur utan några
rättigheter. Så vindruveförsäljaren
blev rädd och hans spontana reaktion blev
därför att skänka hälften av sina
druvor till polismannen.
Jag gick fort därifrån och
följde en väg som han hade pekat ut, men efter
kanske en mil kände jag mig trött igen. Jag kom
att tänka på att polisens vägspärrar
säkert - som vanligt- fanns vid in- och utfarterna
till städerna och de stora
samhällena.
111
Jag kunde nog lifta vissa
sträckor och stiga av innan jag kom fram till
nästa stad, som var Bouznika. Jag gick upp till
stora riksvägen och stoppade en bil, som visade sig
vara en olaglig "svart taxi". Chauffören ville ha
tio kronor. "OK", sade jag, "men på villkor att du
stannar en kilometer innan Bouznika". "Varför?",
frågade han. "Därför att jag inte har
någon legitimation på mig", svarade
jag.
Någon kilometer innan staden bad
jag honom stanna, men han lyssnade inte på mig. Jag
sade åt honom en gång till men han svarade
inte. Han körde ända fram till poliskontrollen.
Det var ca 10 bilar före oss i kön, som
väntade på att bli kontrollerade. Min
chaufför ställde sig inte i kön utan
körde förbi de andra bilarna direkt fram till
polisen. Men chefen för gendarmerna blev arg
på honom och skrek: "Fortsätt framåt,
din djävla åsna, stanna inte. Nästa
gång ska du stå i kon som alla andra". Det
var bara för chauffören att köra vidare.
Jag förstår inte varför han ville
sätta fast mig. Utan vidare kommentarer fick jag
honom till sist att köra mig till centrum av
Bouznika. Från centrum började jag genast
gå mot en skog. Mina sandaler gick sönder
så jag fortsatte barfota. Det gjorde ont i
fötterna, men jag fortsatte ändå så
fort jag kunde. Jag gick mot sydväst ända tills
natten föll på. Det blev så mörkt
att jag inte kunde se något, men jag hörde
vågornas brus för jag hade kommit tillbaka
till Atlantkusten.
Jag bar på en dröm.
Tänk, om jag kunde flyga härifrån, som en
liten fågel! Tänk, bortom Atlanten finns
friheten! Hur ska jag kunna ta mig dit? Det finns bara
vatten mellan mig och friheten nu. Efter det drömmer
jag fortfarande ibland i sömnen att jag flyger som
en fågel undan den marockanska polisen. Det gjorde
att sedan dess hatar jag dessa så kallade
gränser mellan folk och länder, och drömde
om den dagen då dessa gränser försvinner.
Detta liknar förstås en utopi. Men många
av vara dagars mänskliga rättigheter har varit
utopier. Jag var så lycklig några år
efter det när jag åkte bil genom Dalarna till
Norge utan att se några gränspoliser. Jag
drömmer om den dagen då gränserna
försvinner mellan de islamiska länderna. Europa
är redan på god väg. I dagens läge
är fåglar och vilda djur i sina r~relser mera
fria an vi civiliserade" människor och på
något sätt mera "civiliserade" än vi.
Alla civilisationer, kulturer och religioner bör
sträva efter mera frihet och mindre förbud. Jag
har alltid känt mig som en världsmedborgare och
tycker att människorna bör starta en
internationell rörelse för att befria sig
från makthavarnas
118
bojor som berövar dem deras
frihet. Makthavarna i alla länder samarbetar
över gränserna för att begränsa och
kontrollera människornas frihet.
Efter den misslyckade Skhirat-revolten
utlämnade algeriska polisen två officerare som
försökt fly till Algeriet över
gränsen. Och även det "demokratiska"
Storbritannien utlämnade till den marockanska
polisen två officerare som lyckades fly över
gränsen till Gibraltar. Dessa människor blev
avrättade för att de begått brottet att
kämpa för frihet.
Hundar skällde i nattens
mörker. Jag var så trött. Jag lade mig
ned på stranden. Det var ganska kallt och sanden
var litet fuktig. Jag sov djupt några timmar, trots
att hundarna skällde och Atlantens vågor
brusade så starkt. Jag vaknade tidigt och
började meditera igen. Den enda som kan hjälpa
mig i den här svåra situationen är Gud,
tänkte jag, och steg upp i mörkret och bad min
morgonbön och bad Gud om hjälp. Jag
tänkte: Jag gjorde som muslim bara min plikt, d v 5
"jihad", den största och viktigaste plikten inom
islam. Den islamiska kalendern börjar med en flykt,
profeten Mohameds flykt från Mecka till Medina,
undan ondskans makter. Guds sändebud Jesus och
Mohamed har alltid varit mina förebilder. De har
fört sin kamp i fientlig omgivning där
mäktiga onda krafter hade övertag och där
vanliga människor var likgiltiga och passiva.
Läget i dagens "islamiska länder" liknar i
många avseenden det "Jahilia"-läge (d v s det
korrumperade och dekadenta samhälle där
människor dyrkade avgudar som utgjordes av tyranner
och materiella ting) som Mohamed hade kämpat emot.
Språkligt betyder ordet "Jahilia" okunnighet och
obskurantism.
När jag började kämpa
redan som barn, sedan som student och lärare och
därefter gick in i armén var det inte
för att göra karriär och komma mig upp i
samhället genom att trampa på de svaga, utan
det var för att förändra systemet genom
att kämpa för frihet och rättvisa mot
tyranniet och diktaturen. Jag upptäckte nu att det i
Marocko fortfarande knappast fanns någon
rättvisa att tala om. Om man har ett levande
samvete, kan man inte vara lycklig i ett olyckligt
samhälle som styrs av skurkar och dårar och
ondskans makter. Hundarna, som jag hörde skälla
i nattens mörker, symboliserade för mig de
"vargar" som styrde och plundrade mitt land och nu var
efter mig.
När dagen började gry,
fortsatte jag min flykt söderut. Vid 10-tiden kom
jag till Mohamedia, en liten stad vid kusten inte
långt från Casablanca. Jag såg ut som
en luffare. Mina
119
kläder var fuktiga och smutsiga.
Jag gick från stranden in till stadens centrum
för att köpa en djellaba (marockansk
folk-dräkt) och för att äta litet mat
på ett matställe, en liten smutsig
fiskrestaurang, som jag fann i ett slumområde. Det
var trångt vid borden och jag hörde hur man
talade om "kuppen". Polisstatens system har skapat ett
hyckleri satt i system, som gör att människorna
är rädda för varandra och ingen
vågar tala ärligt om "politik".
Klädd i min nya djellaba som en
ung bonde pa vag till souken fortsatte jag därefter
till Casablanca, dit jag kom någon gång
på kvällen. Situationen påminde mig om
den gång jag som barn kom till Casablanca
från Tiznit: bostadslös, rättslös
och ensam till en okänd framtid.
I Casablanca sökte jag mig ned
till stranden för att hyra ett tält för
första natten. Att bo på hotell var inte att
tänka På, eftersom de stod under
polisbevakning, även de allra sämsta. Och jag
hade inte heller rad med hotell. Inte heller kunde jag
söka upp släktingar eller vänner. Risken
var stor att polisen hade kartlagt min bekantskapskrets
och ställt den under bevakning. I Marocko vill alla
vara vän med poliser och maktharvare, men
oppositionella undviker de som pesten! Att vara
oppositionell politiker är som att ha '1aids" i
Marocko.
Det var så sent när jag kom
ned till stranden, Ain Diab, att jag bara lade mig direkt
på sanden, nära havet. Jag kunde arresteras
när som helst. Det enda jag har i behåll
är mitt liv och det kan jag förlora när
som helst, tänkte jag.
Det var svårt för mig att
göra upp en långsiktig plan, främst
därför att jag inte hade några pengar att
tala om. Inte heller hade jag några ID-papper. Jag
fick improvisera från timme till timme om vad jag
skulle göra. Nästa dag köpte jag en peruk
för 200 kronor. Nu hade jag mindre än 50 kronor
kvar att leva på. Jag satte på mig peruken
och gick längs stranden till en klippformation
nära Ain Diab, som ligger vid havet söder om
Casablanca. På dagen kan man gå ut till
klipporna men på natten stiger vattnet så att
klipporna bildar en liten ö. Här skulle jag
vara säker under natten, tänkte jag. Bland
klipporna fanns en grav för ett helgon, en
"marabout". Där fanns också tält att
hyra. Där borde det inte finnas några poliser
eller andra kontrollanter.
Tälten kostade fem kronor att
hyra per natt. Jag somnade genast men vaknade
plötsligt av ljuden från några personer,
som gick från tält till tält. Jag
hörde att de begärde att få
120
se på ID-papper av dem som de
väckte upp. De hade en ficklampa med sig. Vad skulle
jag göra?
Om jag lämnade tältet skulle
de omedelbart upptäcka mig. Det återstod bara
att vänta på dem. Jag lovade mig själv
att inte ge mig utan strid. Jag skulle försöka
att ta ett vapen från gendarmerna. Om de grep mig
skulle jag snart dö, efter mycket lidande, genom
tortyr. De skulle inte få ta mig levande,
tänkte jag.
Jag hörde att de var på
väg till mitt tält. När de kom fram,
låtsades jag att jag sov. De lyste med ficklampan
på mitt ansikte. Jag hade peruken på mig. Som
genom ett under släckte de ficklampan, slängde
igen tältfliken och fortsatte till nästa
tält, där de skrek ut en ny order: "Visa era
papper!" Jag förstår än i denna dag inte
varför de inte frågade efter mina papper. Det
var Guds vilja, tänkte jag.
Följande dag återvände
jag till centrum av Casablanca. Först måste
jag ha tag på pengar. Jag tänkte söka upp
en kamrat, medlem i UNFP-partiet, som hette Mesfioui.
När jag var med i UNFP hade vi tillsammans med bl a
en annan militant, Omar Ben Jelloun, tillhört samma
partiavdelning i bostadsområdet Derb Ghalef.
Mesfioui var en välkänd motståndsman
även under den franska kolonialismen. Jag hade
tappat kontakten med honom sedan jag blev officer. Vi
hade bara mötts en enda gång sedan tiden i
partiet, och det var av en ren slump när jag var i
armén. Eftersom jag bara kände honom som
kamrat i en liten politisk partiavdelning, så antog
jag att vår bekantskap inte hade kommit till
myndigheternas kännedom. Jag visste att han bodde i
kvarteret Maarif i Casablanca, där jag hade arbetat
en gång som barn. Jag hade peruken på mig
när jag sökte upp honom. När jag ringde
på hans dörr, öppnades den av ett barn.
Jag sade att jag ville träffa Mesfioui. "Vem är
ni?", frågade barnet. "Mohamed Alaoui", svarade
jag.
Det var namnet på en känd
journalist på "oppositionstidningen" AI-Moharir.
Jag kände inte honom, men jag visste att Mesfioui
kände honom och att hans namn var bra att utnyttja.
Min kamrat, Mesfioui, kände inte
igen mig. Han såg med förvaning pa mig. Jag
steg in i lägenheten utan att han bad mig, tog av
mig peruken och sade att det var jag, Ahmed. Sedan
berättade jag allt för honom. Han blev
väldigt upprörd och rädd och sade: "Nu
brännmärker du mig också. Nu är det
slut med mig också. Varför kom du till mig?",
frågade han upprört. "Jag kom hit för att
jag behöver din hjälp, lite pengar
121
bara eller några goda råd.
Du har kanske någon idé om hur jag ska kunna
klara mig ur den här knipan", sade jag. Han
tänkte en stund och sade sedan lite lugnare men
irriterat: "OK, kan du komma tillbaka om en timme?" Jag
gick aldrig tillbaka till honom.
Några månader senare fick
jag veta att kungen hade skickat honom till Beirut som
sin personlige representant på någon
kongress. Jag tror att han gick direkt till polisen och
förrådde mig efter att jag varit hos honom.
Jag hade litat på min intuition än en
gång.
Jag sökte i stället upp en
vän som jag bara träffade ibland, en advokat
som var mycket religiös, en mycket moralisk och fin
människa. Han var inte politiskt aktiv. Han tog emot
mig mycket snålt, men hade inte mer än 400
dirham på sig. I morgon skulle han ha mera pengar,
om jag ville återkomma. Jag tog de pengar som han
hade på sig men ville inte komma tillbaka.
Jag gick ned till ett annat
ställe vid stranden, där man hyrde ut
tält. Men vakten förklarade att tälten
bara var till uthyrning under dagarna, aldrig om
nätterna. När jag berättade om min
situation, d v 5 att "jag var en fattig student
från Marrakech som inte hade pengar till hotell",
erbjöd vakten mig att övernatta i hans eget
tält som fanns uppsatt nära hans hus. Jag
tackade ja. Under kvällen bjöd han mig på
mat. Medan vi åt, dök hans bror upp. Jag
presenterades för honom som en student från
Marrakech på tillfälligt besök. De
två bröderna började tala om
"kuppförsöket" som då var ämnet
för alla diskussioner. Den nyanlände visade sig
vara en hemlig polis. Han talade om att polisen nu letade
efter en officer som hade "deserterat" efter att ha
deltagit i kuppen. "Hela poliskåren deltar i
letandet efter honom", sade han.
Jag blandade mig inte i samtalet utan
lät förstå att jag "inte var intresserad
av politik". När jag reste mig för att gå
ut till tältet, erbjöd sig polismannen att
låta mig bo hemma hos honom några dagar, om
jag ville. Han hade plats för mig. Jag tackade
genast ja. Att bo hemma hos en polisman vore det
bästa skyddet. Ingen skulle misstänka mig
för att vara en förrymd officer. Han var
ungkarl och arbetade som kriminalinspektör i
marockanska SÄPO. Jag stannade två dagar hos
honom. Det gällde för mig att inte bli
upptäckt när jag var ute på stan under
dagen. Jag bar fortfarande peruk och lät
skägget växa.
Efter vistelsen hos polismannen
sökte jag upp några ungdom-
122
ar, som några månader
tidigare hade liftat med mig till Rabat. Jag visste var
de bodde, och det fanns ingen som kände till
vår bekantskap.
Det var två pojkar och tre
flickor som bodde ihop tillfälligt under
sommarlovet, men på kvällarna kom en massa
andra ungdomar dit. De bodde i en villa och
föräldrarna var utomlands. Alla var "maoister".
Det var då På modet liksom jeans och
långt hår hos vissa ungdomar. Pa
väggarna fanns bilder av Mao och Che Guevara. Men
vilka "maoister"! De använde droger och rökte
hasch. De flesta var bortskämda barn till mycket
rika föräldrar. Jag tackade nej, när de
försökte få mig att röka hasch.
När jag bad mina böner, skrattade de åt
mig. De tyckte att jag var "reaktionär". "Religion
är folkets drog", kommenterade de mina böner.
På kvällarna hade de seanser och
försökte lyfta glas med tankekraft. De hade
inget annat att syssla med än hokus pokus och hasch,
sprit och vin. Och de hade alla långt hår. De
frågade mig om jag kände till Mao. Jag
svarade: "Ja. Men om den kinesiske Mao hade sysslat med
hasch skulle han aldrig ha gjort någon revolution!"
Jag funderade mycket över
tillståndet hos Marockos ungdom. Så fort det
blev ett litet bråk t ex i Kina mellan Mao och Lm
Piao, splittrades marxisterna vid universitetet i Rabat
redan dagen efter upp i maoister och lin piaoister! Om
det däremot blev bråk mellan Ben Barka och Ben
Sedik uppstod inte genast i t ex Kina splittring i ben
barkister och ben sedikister! Detta fenomen illustrerar
hur vi i tredje världen är ideologiskt beroende
och hur var vänster saknar förankring i
vår egen verklighet. Dessa vänsterungdomar var
allihopa stolta över Maos och Castros revolutioner,
men själva bara pratade och drogade de ned sig.
Våra ungdomar var ofta för den
västerländska ideologiska invasionen. Om det
är sådana ungdomar som vara universitet och
utbildningsprogram skapar, är det bättre att
stänga skolorna och göra en total kulturell och
ideologisk revolution. Jag är inte emot den
västerländska kulturen och civilisationen. Men
vi måste först existera innan vi kan
samexistera. Det enda vi "kopierar" i dag från
västvärlden är inte det positiva utan det
negativa: skräpkultur och dekadans. Vi producerar
inte, vi bara konsumerar. Vi är inte historiens
aktörer utan dess objekt. Vi existerar ännu
inte varken politiskt eller kulturellt. Trots alla bilder
på väggarna och trots alla fina,
påkostade böcker så hade deras
verksamhet inget med verkligheten att göra. De satt
framför bilderna av Mao och Che Guevara och
onanerade politiskt och försökte inbilla sig
att de arbetade
123
politiskt. När de har "onanerat"
klart, kommer de ut som funktionarer i kungliga palatset
och blir "folkliga ledare" hos regimens partier.
Jag stannade hos dem i tre dygn. De
lärde mig hur jag skulle få ett par
nyinköpta jeans att se använda, slitna och
trasiga ut med hjälp av blekmedel, metallborstar och
vatten. De är rika, men vill se fattiga ut. De
är rika, har alla privilegier, utgör i procent
av de ungdomar som har råd att utbilda sig och de
förbereder sig att bli revolutionära ledare
över oss fattiga reaktionärer! På det
här sättet stannar den politiska makten kvar
hos samma släkter och samhällsklasser även
efter "revolutionen".
Jag flyttade från dem för
att inte dra till mig uppmärksamhet från
grannarna. Men jag fick en inblick i hur marxismen
utnyttjas av konservativa krafter och de härskande
samhällsklasserna för att behålla makten
under andra paroller och etiketter.
Vad som hände därefter och
ett år framåt, kan och vill jag inte tala
så mycket om. Jag bodde på många olika
platser över hela landet, och jag levde under mycket
svara förhållanden. Fortfarande gäller
det att skydda dem som hjälpte mig, så
därför kan jag inte lämna ut några
detaljer. Men jag kommer att skriva en detaljerad
memoarbok när omständigheterna tillåter.
Fram till mars 1973 deltog jag i
förberedelserna till några gerillaaktioner i
Atlasbergen i Marocko. Delar av oppositionen inom UNFP
hade organiserat sig i små gerillagrupper som slog
till mot säkerhetsstyrkornas posteringar ute
på landsbygden. Första aktionen
genomfördes den 3 mars 1973, när gerillan
attackerade några polisstationer i Mellan
Atlasbergen. Attacken misslyckades, 20 medlemmar av
gerillan dödades. Själv deltog jag i
Lrberedelserna som ideolog och lirare i gerillataktik.
Jag litade inte helt på UNFP:s ledare, som var
marxister och lätt kunde infiltreras av polisen. Jag
skulle heller aldrig själv acceptera en marxistisk
kommunistisk regim i Marocko.
Vår folkliga ideologi1 kultur
och religion, är islam. Islam garanterar vår
kulturella och politiska självständighet.
Marxismen är en del av den europeiska judisk-kristna
kulturen och civilisationen. Hos oss leder marxismen bara
till tragedier som i t ex Afghanistan och Sydjemen
där marxismen behöver utländskt
militärt stöd för att kunna behärska
folket!
Jag gömde mig uppe i bergen en
längre tid efter det att gerillan hade misslyckats
med sina attacker på grund av
några
124
"marxister" som i verkligheten var
infiltrerade polisagenter. Några av de andra togs
tillfånga, och det blev för farligt för
mig att stanna kvar. Dessutom hade de politiska
motsättningarna mellan mig och dem blivit för
stora. Marxismen har inte kommit till arabvärlden
under Lenins tid utan under den sovjetiska statliga
kommunismen, d v s under dess dekadansperiod. Så
den kom till oss bara som en del av en kolonial invasion,
som vilken kyrka som helst, som ' m~ssionarer" med
"heliga biblar". Marxisterna analyserar inte verkliga
problem vetenskapligt för att hitta lämpliga
lösningar, utan de kommer med "färdiga"
lösningar och letar efter problem! I Sydjemen, i
Oman och i marockanska Sahara ser de "klasskamp",
även om där finns bara fattiga beduiner.
Våra marxister är dumma "papegojor". Marxismen
är kanske en del av den organiska utvecklingen av
den judisk-kristna kulturen och filosofin i Europa, men i
arabvärlden och i den islamiska världen är
marxisterna bara en del av en kolonial
invasionsarmé: militärer och
missionärer. De utgör, omedvetet, en integrerad
del av den kulturella, intellektuella och filosofiska
imperialismen.
Jag drömde då om att fly
till Sverige. Jag kom ihåg den polischef som
körde iväg mig och några andra
lärare när vi krävde att få ut
våra löner.
"Mina herrar, tror ni att ni befinner
er i Sverige", hade han frågat. Sedan dess hade jag
tänkt på Sverige och läst litet om landet
och nu ville jag fly dit och begära politisk asyl i
väntan på bättre tider. Det kändes
meningslöst att fortsätta min verksamhet i
Marocko. Om jag togs tillfånga, skulle jag
också skada de av mina kamrater som fortfarande
levde och var aktiva inom armén.
På ett sätt som jag inte
kan avslöja här lyckades jag, så
småningom, ta mig till Sverige via Paris.
Efter flykten från Marocko har
jag i pressen lämnat olika versioner om hur jag
lyckades ta mig ut ur landet. Det är för att
medvetet försöka förvilla polisen i
Marocko och för att skydda dem som hjälpte mig.
Det finns till och med mycket högt uppsatta
officerare som bistod mig, general Dlimi till exempel var
själv inblandad. Jag hade visserligen inte
direktkontakt med Dlimi utan det var medlemmar ur "De
Fria Officerarnas" rörelse, mina gamla vänner,
som talade med honom om min situation. Det fanns ju
många officerare som var rädda för att
jag skulle arresteras och därför hjälpte
de mig.
Nästa
sida
|