|
24
105
MISSLYCKAD
REVOLT
Jag satt i mitt pansarfordon på
kaserngården. Klockan var mellan 16 och 17 den 16
augusti 1972. Jag hade en kulsprutepistol samt
många handgranater och var beredd att med mitt
kompani slåss i flera dagar, om så
behövdes. Men vad hände egentligen?
Vid 16.30-tiden såg jag
plötsligt Oufkir komma infarande i hög fart i
en svart bil genom kaserngrindarna tillsammans med en
kapten. Jag visste inte då vad som verkligen hade
hänt. Jag trodde ju att operationen hade gått
som planerat och att Oufkir kom för att ta kontakt
med mig för att vi skulle gå vidare med
vår plan. Precis när Oufkir klev ur sin bil
hörde jag att någon ropade på honom
från ett kontor i närheten av där jag
befann mig och sade: "Generalen, kungen vill tala med er
i telefon". Jag såg Oufkir nervös gå
till kontoret, men jag vet inte vad han sade till kungen;
för två minuter senare satte han sig hastigt i
bilen och lämnade kaserngården, utan att tala
med mig.
Jag förstod inte vad som hade
hänt och jag kunde inte göra någonting,
som vi inte hade planerat, och jag vågade inte ta
något initiativ, som kunde förstöra allt.
Ca 15 minuter senare såg jag 8
plan som anföll palatset med raketer.
Palatset i Rabat är, i Marocko,
en symbol för korruption, exploatering och
förtryck. Det var en fantastisk upplevelse att se
attackplanen i vågor bomba denna ruttna symbol. Det
var inte planerat, men jag trodde att Oufkir kanske
hastigt beslutat detta utan att tala med mig.
Mina vänner bland officerarna,
som var närvarande på kasernen, kom då
fram till mig och frågade vad som hände. "Ska
vi inte göra någonting, ska vi bara stå
här och vänta?", frågade de. Men jag
ville inte avslöja något för dem.
Senare fick jag veta vad som hade
hänt.
När Oufkir var i kontrolltornet
på Rabat-Salés flygplats fick han via radio
besked från kungens plan att kungen var död.
Oufkir ville da ga vidare i var plan genom att bege sig
till mig. Efter att ha tagit makten på kasernen
skulle jag omringa radiostationen. Nästa steg skulle
bli att jag läste upp kommunikén i radio och
att Oufkir skulle sända ut sina order till alla
enheter inom armén.
Men när Oufkir var på
väg från flygplatsen, 15 km från
106
min kasern, landade kungens plan.
Kungens plan hade fått order från Kouera att
landa pa Kénitrabasen när det befann sig
över Rif-bergen i norra Marocko. Men kunge'ns pilot
lydde alltså inte, och Kouera försökte
då skjuta ned kungaplanet. Kouera hade sagt till de
två andra piloterna via radio: "Jag ska offra mitt
liv för mitt land och mitt folk". Han hade
upptäckt att han hade fel ammunition, bara vanliga
kulor, d v s luft-mot-mark-ammunition, vilken inte var
effektiv. Han hade gett order om att planen skulle laddas
med riktig, explosiv ammunition, men han var ju
kommendant och laddade inte själv. Man kan bara
förmoda att de vanliga soldaterna som laddade gjorde
fel. De var ju analfabeter och tog kanske fel låda,
eller så missuppfattade de ordern och trodde att
det rörde sig om en vanlig övning. Och Kouera
kontrollerade aldrig, vilket var hans misstag. Om Koueras
flygplan hade varit laddade med explosiva raketer eller
tändande kulor, skulle en enda raket eller kula ha
räckt för att skjuta ned kungens Boeing.
När Kouera hade hoppat i
fallskärm och de två andra piloterna inte
heller hade lyckats skjuta ned kungens flygplan, eftersom
de hade likadan ammunition, återvände de till
flygbasen. När nyheten om vad som hade hänt
spreds på basen, började andra piloter ropa
leverop för den "islamiska republiken" och ett
tiotal av dem lyfte med sina plan, och det var dem jag
såg attackera det kungliga palatset. Det var
alltså en improviserad panikaktion som hade
överraskat och förvirrat mig och säkert
också Oufkir.
Medan Oufkir alltså var på
väg till kasernen landade kungen. Han och hans bror
lämnade strax därpå flygplatsen. Kungen
tog sin tillflykt till den libanesiska ambassaden och
hans bror till den franska. Under tiden anföll
planen flygplatsen och palatset, dit man trodde att
kungen kanske hade flytt. När Oufkir kom till
kasernen, ringde den levande "döde" kungen. Hur
kunde kungen veta att Oufkir befann sig just där?
Kanske gissade han! Min förläggning var den
största och viktigaste i Rabat. Kanske var det
slumpen som gjorde att Oufkir kom just när kungen
ringde. Vad hände i Oufkirs huvud då? Det vet
jag inte, man kan bara spekulera. Men när kungen
ringde stod det ju klart att den första etappen i
planen hade misslyckats och att det inte gick att
fortsätta till den andra. Kanske tog Oufkir inte
kontakt med mig, därför att han inte ville att
någon uppmärksamhet skulle riktas mot mig?
Kanske tänkte han att kungen inte kände till
hans eller min inblandning? Kanske ville han lokalisera
kungen öch göra slut på honom först?
Det
107
är mycket möjligt att det
var så.
Hur det än må ha varit
så åkte Oufkir till högkvarteret, som
ligger alldeles bredvid palatset. När planen
attackerade palatset trodde kanske Oufkir att man
också anföll högkvarteret. Han tog
därför skydd i högkvarterets skyddsrum
tillsammans med andra officerare. Kanske trodde han att
han var utsatt för ett förräderi av oss
unga officerare, som parallellt planerat en kupp utan
hans vetskap, eftersom den attacken inte var planerad av
honom. Jag blev också både arg och lycklig
när jag såg planen gå till attack,
för jag trodde ett ögonblick att Oufkir hade
planerat detta "bakom min rygg". Samma
misstänksamhet som under Skhirat-kuppen mellan
Ababou och Madbouh!
Resultatet blev i alla fall
förvirring. Jag stannade kvar hos min pansarenhet Lr
att få lite klarhet i vad som hnt. Jag fick veta en
sak som gjorde det hela litet klarare: den major som
skulle skjuta ned kungens plan, alltså Kouera, hade
tillfångatagits av polisen. Han var sårad och
med en fraktur i benet fördes han direkt till Rabat.
Varken Oufkir eller jag visste något om det.
Officiellt var Oufkir fortfarande arméchef och
låtsades inget veta om vilka som låg bakom
"attentatet". Men Kouera torterades i palatset och
erkände att Oufkir låg bakom. Nu var det
kungens tur att låtsas att han var ovetande om
kuppledarens identitet. Telefonkontakt tas igen mellan
Hassan och Oufkir utan att kungen avslöjar var han
finns eller att han vet något om Kouera'. Hassan
gav order till Oufkir att arrestera kuppmakarna.
Klockan är nu mellan 18 och 19.
Allt har gått mycket fort. Oufkir ville vinna tid
genom att låtsas försöka
tillfångata de officerare som genomfört
attacken. Han fick veta att Amkrane, tillsammans med de
två andra officerarna som var med Kouera under
attacken mot Boemgen, flytt med helikopter till Gibraltar
och trodde alltså att Kouera hade dött. Kanske
trodde han liksom jag att Kouera omkommit när hans
plan störtade. Omkring kl 20 kom pansarchefen,
överste Hatimi, till min kasern från palatset.
Han samlade ihop oss officerare och sade, att det var
några förrädare som hade anfallit kungens
flygplan men att vissa av dem nu var arresterade och att
allt var under kontroll. Jag tror att det var vid denna
tidpunkt som kungen beordrade Oufkir att komma till
palatset i Skhirat. Oufkir for dit. Jag kan bara gissa
varför. Var det för att själv döda
kungen? Eller för att fortsätta spela spelet?
Det är nu mörkt. Jag ger
order till mina soldater. Ingen
108
får närma sig min
pansarenhet. De ska inte lyda någon annan än
mig. Jag försöker också ringa till
Oufkir, men han var varken i hemmet eller på
högkvarteret.
Jag försökte under tiden
lyssna på olika utländska radiostat ioner.
Tidningar, radio och TV i Marocko
är till för att förvalta den "officiella
lögnen". Det är fallet i alla diktaturer. Alla
nyhetsmedierna i Marocko kontrolleras av kungen. När
man vill få relativt objektiv information om vad
som händer i Marocko så lyssnar man på
utländska radiostationer, som t ex BBC och France
Inter! Det är många som i dag ringer
från Rabat till mig som bor i Stockholm för
att fråga om det är något nytt som
hänt i Marocko! Men även utländska
massmedia har inget annat att rapportera än de
"officiella" nyheterna.
Klockan ett på natten hörde
jag i en fransk radiosändning att "det hade ägt
rum ett statskuppsförsök i Marocko". Enligt
radion "hade kuppförsöket letts av officerare
från flygvapnet. General Oufkir hade begått
självmord." Det kom som en chock för mig. Men
jag måste bestämma mig snabbt i alla fall. Om
han verkligen hade tagit sitt eget liv och om kungen inte
visste om min inblandning kunde jag fortsätta i
armén, tänkte jag.
Den marockanska radion nämnde
ingenting om händelserna.
Tidigt på morgonen lämnade
jag därför kasernen genom en nästan helt
okänd utgång på baksidan. Via det
sjukhus, som låg granne med kasernen, tog jag mig
till min bil, som stod parkerad i ett garage i
närheten, och for till Oufkirs bostad. Som vanligt
stod det en militärvakt vid entrén
framför huset.
"Är generalen hemma",
frågade jag; och fick en chock när vakten
svarade: "Vilken general?" "Oufkir", sade jag. "Ja, de
kom med hans lik i natt. Ni kan gå in och se
honom."
Jag gick in. Den första jag
såg var generalens bror, Moulay Hachem, som var
mycket ledsen; På vägen in mötte jag
ocksa städerskan, den svarta kvinnan som hette Coco.
Tyst och gråtande följde hon mig till det
"arabiska rummet", där Oufkir låg död
på en säng. Han låg på rygg i
sängen och hade ett vitt lakan över sig.
När jag lyfte på lakanet såg jag mycket
blod. Ett öga hade skjutits ut ur sin sockel med ett
skott som, kunde man se, hade avlossats bakifrån.
Då förstod jag att det inte var fråga om
självmord. Oufkir hade skjutits till döds med
ett femtiotal kulor. För ett självmord skulle
det ha räckt med bara ett skott.
109
Därpå frågade jag
Coco efter generalens väska. I den låg
nämligen kassetten med vår kommuniké
och hela texten som jag hade skrivit för hand. Jag
måste ha tag på detta bevis. Men Coco hade
inte sett till väskan. Jag frågade Oufkirs
två livvakter vad som hade hänt. De
berättade att de hade åkt med honom till
palatset men fått vänta utanför. Efter
någon timme kom general Sefrioui, som var chef
för det svarta kungliga gardet, ut och sade till dem
att de skulle återvända hem. "Generalen skulle
komma senare", sade han till dem.
En timme efter att de kommit tillbaka
till generalens villa i Souissi hade en ambulans
anlänt till Oufkirs bostad. En av dem som kom med
ambulansen var H'souni, som var en av polisens
tortyrexperter. Han hade med sig generalens kropp.
H'souni var en av dem som mördade Ben
Barka.
Jag förstod nu att jag inte hade
någon tid att förlora. Nu visste de allt,
tänkte jag, eftersom de hade kassetten. Den fanns
inte i bilen. Jag hade själv letat där.
Kassetten fanns i generalens väska. Det visste jag
med säkerhet.
Jag hade några hemliga papper
på mitt rum på kasernen, papper som kunde
kompromettera andra officerare, mina vänner. Jag for
därför till kasernen och tog mig in samma
väg som jag hade lämnat den. Just när jag
skulle bränna mina papper kom pansarchefen in och
sade att beredskapen hade sänkts. Jag skulle
avväpna mina män och ge dem 48 timmars
permission. Jag sade till min adjutant att mitt kompani
inte skulle lyda någon annan än mig och att de
skulle vänta på nya order från mig.
Sedan gick jag till mitt kontor och brände papperen
i handfatet. Därefter gav jag order till min
adjutant att inspektera soldaterna och samla in deras
vapen. Själv skulle jag bara gå på
toaletten men jag skulle återkomma för
inspektion. Det var på toaletten som utgången
till sjukhuset fanns. Det fanns en vakt där, men jag
gick fram till honom och skällde ut honom för
att han skulle vara mer vaksam. Jag låtsades
inspektera honom!
Efter att ha lämnat kasernen
åkte jag till min franska flickvän. Jag hade
inga pengar på mig och fick därför
låna lite pengar av henne. Sedan jag hade tagit
farväl av henne körde jag bilen till ett garage
ute på stan. Där bytte jag ut uniformen mot
badbyxor, jeans och tröja. Jag lämnade
också kvar min pistol och mina
identitetshandlingar. Långt senare fick jag veta
att polisen hade brutit sig in i min flickväns
lägenhet och gömt sig där tungt
beväpnad i flera dagar. De
110
trodde väl att jag skulle dyka
upp senare. Hon arresterades och förhördes, men
efter ingripande av den franske ambassadören
släpptes hon. Hon hade inte känt till mina
planer, så polisen blev tvungen att släppa
henne. Men till en början fick hon inte lämna
landet. Hon trodde länge att jag hade dödats.
Efter besöket hos henne och efter
att jag lämnat bilen i garaget tog jag en taxi till
en slumstadsdel, som heter Yakoub-eI-Mansour, och
där började jag min flykt.
Nästa
sida
|