|
21
94
BEN
BARKA
Om Ben Barka-affären talade
Oufkir med mig vid 0ett enda tillfälle. Han
berättade då en version som många ar
senare skulle bekräftas för mig av Dlimi.
Oufkir sade att mordet på Ben Barka var en
operation som leddes direkt av kungen. Han hade utnyttjat
sig av en hemlig specialpolis som Hassan Il redan som
kronprins hade organiserat mot sin egen adoptivfar
Mohamed V. Denna polis kallas för Special Security
Service, förkortat SSS. Med hjälp av SSS
kontrollerar Hassan den övriga
underrättelsetjänsten och t o m armén.
SSS leds av general Moulay Hafid Alaoui, en medlem av
kungafamiljen och en av Hassans närmaste
rådgivare. SSS organiserades av CIA-och
Mossad-experter. Ingen utom Hassan och hans närmaste
män känner till denna polis existens och dess
organisation i detalj. SSS bar ansvaret för mordet
på den store nationalist-ledaren Cheik Al-Arab
1964, för kidnappningen av en exilmotståndare,
Hussein AI-Manuzi på Tunis flygplats 1973 och
för elimineringen av Omar Ben Jeeloun,
chefredaktör f~r den marxistiska tidningen
"AI-Moharir" (USFP:s organ). Det var alltså
även SSS som låg bakom mordet på Ben
Barka. Några dagar före mordet kallade Hassan
till sig Oufkir och Dlimi och gav dem order att åka
till Paris för att där förhandla med Ben
Barka om att han skulle återvända till
Marocko. Detta Paris-möte skulle egentligen vara en
fälla både mot Ben Barka och mot Oufkir och
Dlimi. När Oufkir och Dlimi kom till Paris
upptäckte de att Ben Barka redan hade kidnappats och
mördats av några franska hantlangare,
yrkesmördare som Hassan via SSS lejt och betalat.
Uppenbarligen ville kungen dra in Qufkir och Dlimi i
affären, som kriminella, för att göra dem
mer suspekta och beroende av honom. De
återvände rasande till Marocko och måste
utstå anklagelser från den franska regeringen
om inblandning i mordet. Men general De Gaulle
förstod i alla fall vad som hände och sade att
den verklige ansvarige är Hassan Il själv.
Oufkir sade till mig at~ Ben Barkas
kropp, på order av Hassan, hade upplösts med
kemikalier men att hans huvud hade sänts till Rabat
i en diplomatväska med hjälp av SSS-agenter
på den marockanska ambassaden i Paris. Huvudet
begravdes intill palatsmuren, mycket nära den
juridiska fakulteten i Rabat. Att hugga huvudet av
fienden och begrava det intill muren i ens hus är en
gammal tradition i denna kungafamilj som
är
95
av gammal pirat- och banditsläkt.
Det var Ben Barka, Hassans f d matematiklärare, som
1957 föreslog att Hassan skulle utnämnas till
kronprins. I Hassans släkt ville man inte stå
i skuld till någon "vanlig" medborgare. Hassans
"farfar" t ex dödade en soldat som hade räddat
honom när han, efter att ha ramlat av sin häst,
höll på att drunkna i floden Souss. Hassan
själv lät mörda soldaterna som
räddade hans liv i Skhirat. Hassan degraderade major
Assari som, efter det misslyckade
Skhiratkuppförsöket, ledde attacken mot Ababou
i Rabat och räddade monarkin. Hassan lät
också mörda alla utländska och
marockanska agenter som hjälpt till att mörda
Ben Barka och sedan flytt till Marocko.
Det kan tyckas att det här
är en alltför välvillig version när
det gäller Oufkirs och Dlimis agerande i Ben
Barka-affären. Men man måste tänka
på att båda berättade allt det här
för mig i förtroende och utan avsikt att det
skulle publiceras. Och Oufkir var dessutom inställd
på att upprätta en "dossier" för att de
verkliga händelserna kring Ben Barka-affären
skulle kunna avslöjas vid lämplig tidpunkt, en
handling som han var redo att ta sitt ansvar för.
För övrigt är det ingen hemlighet att
Oufkir och Dlimi var män som hade gjort karriär
genom att spela diktaturens vakthundar under många
år och förtrycka Hassans fiender. Vi, "De Fria
Officerarna", hade klart för oss att Oufkir och
Dlimi aldrig skulle kunna spela en viktig politisk roll i
Marockos framtid, men att vi ändå behövde
dem. Vårt "äktenskap" med Oufkir och Dlimi var
ett nödvändigt
förståndsäktenskap. Oufkir och Dlimi var
från början, liksom hela den marockanska
armén, professionella militärer, utbildade i
Frankrike för en kolonial armé. Under en
demokratisk regim hade de varit "demokratiska", men de
utnyttjades av Hassan efter att de hade utnyttjats av
Frankrike. Det ansågs att enbart politikerna,
såsom t ex Ben Barka, hade ansvaret för de
politiska misstagen av den marockanska regimen, medan
militärerna är verkställande soldater
enligt den rådande hierarkin. Men politikerna i
Marocko ville bara ha sin plats vid kungens sida för
att kunna njuta av maktens fördelar. Men så
småningom, när Dlimi och Oufkir insåg
att kungen bara ville utnyttja dem som vakthundar och att
armén utnyttjades som en polisstyrka, började
de ändra sig. Kungen fick dem att fungera som en
slägga i förtrycket, men en slägga
får lika många slag som spiken och till slut
börjar också den känna sig sårad.
När de såg hur moraliskt och politiskt
korrumperad Hassan och hans regim var, beslöt de att
ta sitt ansvar som medborgare och
98
människor och försöka
störta honom och hans korrumperade, ruttna regim.
Jag själv skulle aldrig
prostituera mig politiskt eller låta mig utnyttjas
vare sig av kolonialmakten eller av neokolonialismen. Jag
var aldrig helt övertygad om Oufkirs och Dlimis
oskuld i Ben Barka-affären. Men Ben Barka och Oufkir
var för min generation bara två sidor av samma
mynt, totalt komprometterade med regimen även om de
förändrades senare. Men, tänkte jag, om
mitt land en gång blir demokratiskt och fritt
från monarkin, kunde det vara dags att ta
avstånd från Oufkir, och även
bekämpa honom om det var nödvändigt. Hans
avslöjanden om tillståndet vid hovet gjorde
mig djupt upprörd och vid ett tillfälle sade
jag, utan att kunna dölja mina känslor:
"Ni har gjort mig en stor ära
genom att anförtro er åt mig. Jag är
beredd att avrätta kungen i en
självmordsattack". "Nej, det åtar jag mig
själv, jag är inte beredd att
överlåta den stora äran att avrätta
mitt lands tyrann till någon annan", sade Oufkir.
Hatet mot tyrannen och förtrycket är stort
bland marockanerna, och Hassan symboliserar det onda i
vårt land.
Från detta ögonblick hade
ett förbund ingåtts mellan mig och Oufkir. Jag
sov i ett rum i Oufkirs villa i Souissi och varje morgon
begav jag mig till Moulay Ismail-förläggningen
där jag fortfarande hade kommandot över min
pansarenhet.
Min mäktige allierade var
antingen mycket pratsam eller mycket tystlåten. Han
talade ofta med mig om Nasser och dennes ideologiska
dokument "Charte Nationale", som han kände till
grundligt. Han önskade att de amerikanska baserna i
Marocko skulle bort. "Den största av dem alla
är det kungliga palatset", sade han. 4rDe viktigaste
neokolonialistiska baserna är inte längre
militära som för den gamla kolonialismen, utan
ekonomiska, kulturella och politiska", svarade jag.
Nästa
sida
|