Ett liv för frihet
biografi av
Ahmed Rami

20  87 OUFKIR   En vecka efter kuppförsöket i Skhirat fick jag besked av min brigadledning att general Oufkir väntade på mig i sin bostad i Souissi Det var med vacklande tillförsikt som jag begav mig till honom. Men genom överste Mimoun Oubeja, vice chef för pansarbrigaden, fick jag veta att Oufkir då befann sig i arméstabens högkvarter. Jag åkte direkt dit med min bil. Jag hade på mig min stridsuniform precis som när jag träffade generalen på mitt pansarfordon. Oufkir hade just utnämnts till arméchef och försvarsminister. När jag kom till arméstaben såg jag tiotals officerare (majorer, överstar, generaler), som väntade i väntsalen på Oufkir. Jag gick först till generalens sekretariat för att anmäla mig. Major Aroub, hans sekreterare, tog emot mig. Han kunde inte dölja sin förvåning over att en liten löjtnant kom i stridsuniform utan en officiell skriftlig inbjudan för att personligen träffa försvarsministern och armé-chefen. Jag sade till honom att ministern på egen begäran bett att få träffa mig. Aroub sade till mig att generalen samma förmiddag talat väl om mig under ett stort möte med officerare från hela landet. Därefter gick Aroub in till Oufkir, som genast kom ut ur sitt rum, kramade om mig och bad mig följa med honom hem. På väg hem sade Oufkir till Aroub att han inte hade tid att ta emot de officerare som väntade på honom i väntsalen den dagen! Tillsammans åkte vi i general Oufkirs tjänstebil, en stor svart fransk DS-bil, från arméstaben till hans villa. I bilen, som kördes av en sergeant, sade Oufkir till mig på franska: "På senaste tiden har jag fått veta mycket om dig. Du var en duktig lärare, en duktig kadett och en modig officer". Därefter tillade han med ett stort leende: "Fransmännen har inte lärt mig arabiska, så vill du "arabisera" mig sa som du har försökt göra med general Gharbaoui?" Det kändes konstigt för mig att två marockaner talade franska med varandra (Oufkir, som var franskutbildad, hade svårt att tala arabiska), så jag svarade med ett likadant leende: "Det är svårt att frigöra sig från den franska kolonialismen som finns kvar i oss: språkligt, kulturellt och politiskt." Civilklädd och med ögonen dolda bakom sina mörka glasögon, som han alltid bar, blev jag hjärtligt mottagen av Oufkir i hans villa. Han lovordade "det lugn och den fattning" som jag enligt honom hade visat prov på den 10 juli 1971 och frågade 88 ut mig om min barndom och min militära karriär. Han presenterade mig för sina barn och sin lejonunge, som hette "Skhirat". Hans fru var inte hemma. Han frågade också ut mig om sinnesstämningen i armén och bland mina officerskamrater, vilket gjorde mig litet misstänksam. För att få litet betänketid innan jag bestämde mig föreslog jag att jag skulle avlägga en detaljerad rapport i frågan om tre dagar och sade: "Det jag redan nu kan säga är att armén är totalt korrumperad". Oufkir använde all sin utstrålning för att charma den unge officer, ur leden, som jag var. Men jag var mest intresserad av vad han verkligen tänkte och frågade rakt ut: "Vad tycker du om den institutionaliserade korruption som finns i hela landet?11 "Marocko går in i en svar period", försäkrade han mig. "Om kungen inte genomför djupgående sociala reformer, fruktar jag att armén förbereder fler revolter", sade han med ett listigt leende. Trots min värds dåliga rykte, släppte min misstro mot honom gradvis. "Många generaler och ministrar är korrumperade", fastslog han. "Kungens och stabernas miljö är rutten", sade han. Som exempel på "korruptionsvalpar" nämnde jag för honom namnet på en överste som var känd för att för egen del ha lagt beslag på en massa pengar från förvaltningen. "Han är en skurk som man måste göra sig av med. Han är bara en av de tusentals som plundrar Marocko", tillade Oufkir. Jag lämnade generalen och hans lyxvilla. Jag var fastare besluten än någonsin att ingå pakt med honom, om det behövdes, för att kunna störta despoten med de blodbesudlade händerna. Revolten i Skhirat hade förändrat Oufkir, men det visste jag ännu inte. Min egen bild av Oufkir började starkt förändras. När jag mycket tidigt blev politiskt medveten fanns redan Oufkir på den politiska scenen. Han var chef för polisen, och polisen var själva symbolen för förtrycket. Och samtidigt - eftersom alla höga "statsmän" i Marocko gärna vill framställa sig som slavar, eller som instrument, till kungen för att kunna stiga i graderna, göra karriär - såg jag honom just som en slav och ett redskap i kungens händer, även om jag inte hade tänkt igenom det hela så noggrant. Kungen i Marocko var ju - som Ludvig XIV - själva staten och de andra var hans slavar. Hassan älskar att höra sina egna ministrar säga det traditionella: "Ers Majestät, jag är er slav". I Marocko finns inte ministrar, bara slavar. Jag hatar tanken på att människor ska vara slavar. Jag hatar hela den enorma personkulten som finns kring kungen, hela idén om att man ska lyda blint en person. Man ska vara 89 trogen ett ideal och sitt land. Men tyranniska monarkier och diktaturer kan inte byggas på fria människor. Så slaveriet (i olika former) är en del av marockansk monarki. T o m det kungliga svarta gardet i Marocko är bokstavligt menat slavar, som Hassans förfäder har köpt billigt i det svarta Afrika. Hassan kan aldrig på riktigt lita på marockanerna. Men det värsta med kungens slavar är att de är lika grymma och arroganta mot folket som de är lydiga slavar mot kungen! Poliser och militärer i Marocko betraktas av Hassan bara som hans privata vakthundar. Polisen i Marocko är en terrorpolis. Eftersom Oufkir var högste polischef, ställde människorna förstås honom till svars för det som hände. Men det allra största ansvaret hade förstås kungen. Kungens närmaste man, som under en lång tid var inrikesminister, hette då Gdira. ("Gdira" betyder på arabiska "liten gryta".) Kungen är förstås den "stora grytan" ("gedra"), brukade folk säga när Gdira var inrikesminister, d v 5 den högste polischefen. Nå, jag tror att mina åsikter om Oufkir delades av de flesta officerarna inom armén. Men man måste komma ihåg att Oufkir egentligen aldrig verkade i den marockanska armén. Efter självständigheten kom han direkt från den franska armén till kungliga palatset som kungens private adjutant. Sedan blev han polischef och därefter inrikesminister. Det var först efter revolten i Skhirat och sedan han blivit "militär" igen, som vi började få en annan bild av honom. Vi började ana att han var emot kungen. Vi upptäckte att han inte heller var sa allsmäktig som vi hade trott. Jag förstod t ex att det hände viktiga saker och ting inom armén som inte ens Oufkir kände till. Han visste t ex inte heller ens om att han hade blivit utnämnd till försvarsminister direkt efter Skhirat-kuppen. Det fick han höra på radion, när han var i min kasern Moulay Ismail efter att ha åkt med mig dit från Skhirat. Kungen hade då samtidigt t ex utnämnt en ny pansarchef, överste Hatimi, utan att ha talat med Öufkir, och en ny flygvapenchef, överste Lyoussi. Alla fick sina utnämningar och order direkt från kungen. Då förstod jag hur Hassan även organiserar polisen. Jag Lrstod också att han använde Oufkir som fasad. Vanliga medborgare utanför armén vet inget om detta. Jag var förstås mycket skeptisk till Oufkir i början. Han måste vara mycket naiv, tänkte jag, om han tror att han kan "köpa" mig för sitt ändamål. Men han uppträdde väldig ödmjukt och sympatiskt under det första mötet. Han var inte alls den 90 typ som jag hade tänkt mig. Privat var han raka motsatsen till sitt offentliga jag. Det fanns en stark utstrålning hos honom. Jag tror att han drevs av en stark inre känsla för rättvisa. Han hatade, instinktivt, de marockanska politikerna och eliterna som bara var ute efter att slåss om privilegierna och om Hassans "matrester"! Han såg själv på nära håll deras dubbelmoral och "kohandel" om Hassans favörer. Han var medveten om sitt dåliga rykte. "Folk tror", sade han vid ett tillfälle, "att det är jag som håller i kon medan tjuvarna mjölkar henne men sa är det inte". Men Oufkir var en karnärmilitarist, och hans politiska idéer var enkla och instinktiva som hos en hund som instinktivt skäller mot tjuvar som hotar husse. Han hade ingen riktig medveten politisk filosofi bakom sina tankar. När han återvände till armén drogs han instinktivt till de radikala officerarna. Han var trots allt en franskutbildad officer med allt - både positivt och negativt - som det innebär! En fransk officer, efter den franska revolutionen, torde ha svårt att, i längden, acceptera att behandlas som en slav! Fyra dagar efter mitt första besök hos honom kom jag på nytt ut till hans villa i Souissi Jag hade då med mig en rapport, full med fakta och siffror på 30 maskinskrivna sidor, en rapport som var "brännhet'1. I rapporten avslöjade jag korruptionen bland officerarna, hur den och den hade gjort karriär genom att använda sig av ett favorit- och mutsystem. När Oufkir hade läst rapporten noggrant låste han in den i ett kassaskåp som fanns dolt i vardagsrummets vägg. Litet nervöst frågade han mig om någon annan kände till rapporten. Jag svarade nej. "Då, sade han, ska detta stanna mellan oss" och efter en stunds tystnad sade han: "För sex månader sedan skrev jag en likadan rapport till kungen om korruptionen inom Inrikesdepartementet". Hassans svar var: "Det är inte din sak att kritisera systemet". Oufkir drog iväg med mig till sin trädgård (han var rädd för dolda mikrofoner) och sade: "Jag var inrikesminister på papperet, men i praktiken var det kungen som direkt styrde guvernörer, polisen och, genom Bel-Alem (kabinettsekreterare och generalsekreterare i Inrikesdepartementet) hela departementet. Och han (Hassan) kommer säkert att, som vanligt, göra likadant i armén och Försvarsdepartementet. Jag kan inte göra så mycket, men den här gången ska jag visa officerarna i handling att jag är mot korruptionen". Efter middagen berättade Oufkir några historier från hovet som visade ministrarnas fjäskande och kryperi men också kungens 91 despotism. Min värd rökte den ena cigaretten efter den andra, medan han häftigt angrep regimen. Han avslöjade för mig att den svarthyade ministern Snoussi vid en ministerkonferens hade sagt: "Jag är er slav, Ers Majestät!". I vrede hade Hassan svarat: "Det räcker inte med att säga det. Du måste vara det". Oufkir kommenterade: "Det är så dynastin alltid har betraktat sina tjänare". Vid desserten bad mig "kungarikets andre man" att officiellt bli hans närmaste medarbetare, adjutant, för att vi skulle kunna samarbeta för att rädda Marocko. Jag accepterade på villkor att jag fick behålla kommandot över min pansartrupp. Detta beviljades mig. Från det ögonblicket blev jag hans förtrogne och var ofta i hans hem. Ministrar och generaler följde på varandra vid bordet hos denne mäktige man, som alla kallade för "generalen". Den fruktade Dlimi, som blivit chef för kontraspionage-underrättelsetjänsten, kom aldrig till generalen. Ändå trodde jag att de var vänner. Senare upptäckte jag att de snarare var rivaler, vilket kungen samvetslöst utnyttjade för att spela ut dem mot varandra. Oufkir brukade anförtro sig åt mig när jag gjorde honom sällskap i hans bil. Generalen, som talade arabiska ganska dåligt, använde franska som livvakten i bilen inte förstod. Ibland åkte vi utan chaufför och utan livvakt. En septembernatt, kl 3 (Oufkir var en nattmänniska), tog Oufkir upp Skhirat-komplotten: "Tusen underofficerselever skulle ha kunnat ändra Marockos historia, och landet skulle ha gått hundra år framåt i sin utveckling. Vi måste göra oss av med monarkin. Hassan håller kvar traditionerna från en dynasti som sålt landet till Frankrike och som lett Marocko in i en katastrof i början av 1900-talet. I stället för att ägna sig åt rikets aff~rer, ar kungen just nu i Fés med sina horor. Han har ett harem på 150 kvinnor, varav en del har bortrövats på öppen gata av palatsets hantlangare. Vår monark är nedknarkad. Hans palats har blivit ett haschcentrum. Hans son, som är sju år, deltar i mötena där man kysser hans hand. Det är värre än under Ludvig XIV:s tid." Hassan regerar Marocko, som om det vore hans privata egendom. "Det finns en anekdot från hans ungdom som belyser hans personlighet", fortsatte Oufkir. "En gång när Hassan var kronprins bad hans geografilärare honom att peka ut några länder på kartan. När den blivande Hassan II satte fingret på Marocko, sade han: "Detta är min fars gård". I Marocko finns ingen skillnad mellan statskassan och det kungliga palatsets 92 kassa. Hassan Il äger allt. Han styr landet som om det var på medeltiden och betraktar sina ministrar som slavar. Han har absolut makt. Dessutom är han en rumlare, en vulgär man som alltid är drogad. Förutom hasch tar han också dagligen LSD. Han är även sexuellt depraverad. Han tycker om att våldta unga flickor som är oskulder, och ibland låter han röva bort flickor i Rabat som senare dyker upp i palatset. När han reser finns alltid 50-60 kvinnor i de bilar som ingår i sällskapet, och palatsvakterna har inte rätt att titta på dem. De måste vända ryggen till när bilarna kör genom porten. Hans sexuella besatthet är så stor att ministrarnas hustrur måste ha samlag med honom. Det är ett slags "tradition". Varje gång han ordnar en fest bjuder han ministrarna och deras hustrur. Festen börjar med att han kastar nävar med diamanter för att gästerna ska slåss om dem. Sedan bjuder han in kvinnorna till sina privata rum och medan ministrarna, de äkta männen, väntar lyckliga utanför ligger han med deras kvinnor. Alla ministrarna är stolta över att kunna berätta att kungen har "bra kontakt" med deras kvinnor. Det har gått så långt att han har en speciell avdelning i slottet, som har till uppgift att föra europeiska flickor till honom. Den avdelningen består av två hallickar. En av dem kallar sig "doktor Robert", den andre är en grek som är känd under namnet "Mehdi". De har rang av "resande ambassadörer", har diplomatiska pass och disponerar två privatplan f~r att hämta flickor från Europa. En av dem lär vara specialiserad på blondiner och den andre på brunetter. Hela Hassans hov är lika korrumperat. Hans avlidne bror, Moulay Abdallah1 som var homosexuell, sökte sina "kontakter" speciellt bland ministrarnas söner. "En dag tog han med sig min egen son, Raouf, till sitt slott Ifrane, men när jag fick reda på det, så blev jag rasande och ställde till med en stor skandal", berättade Oufkir. Han berättade också om kungens möjligheter att kontrollera nästan hela drogmarknaden i Marocko. Det är ingen hemlighet. Alla i armén och inom administrationen vet att kungapalatset sedan många år är ett internationellt drogcentrum och att kungen äger all mark i Marocko där droger odlas. Eleverna vid det kungliga militära läroverket i Kénitra är alla söner till officerare i Hassans kungliga livgarde. De kallas t o m för "bahchouch", som betyder "haschischens söner". När jag var instruktör i skolan för underofficerare hos Ababou i Ahermoumou kom en hel grupp av dem dit och orsakade stora problem, eftersom de hade med sig massor av hasch, som de genast 93 delade ut överallt. På kungens privata fester drogar sig alla och om någon minister avböjer att delta, anses han genast vara en konstig misstänkt person. När korruptionen och förfallet blir en del av systemet måste man, om man vill göra karriär, integrera sig i det, annars bryter man mot "reglerna". Hassan har ofta kontakter med internationella smugglare. Jag minns en gång att en man, som kallade sig "doktor Bihi", kom för att träffa Oufkir. Oufkir presenterade honom för mig som "Hans Majestäts resande ambassadör". Jag märkte tydligt att t o m försvarsministern tog emot honom med en viss rädsla. Senare, när mannen hade gått, förklarade Oufkir för mig att mannens titel skulle utläsas som "drogambassadör" och att denne person organiserade de olika internationella distributionsniten. Han fanns där i palatset och hade en speciell befattning. Marocko är ett paradis för brottslingar. Det är nog det enda landet i världen, där skurkar och skojare är välsedda.     Nästa sida

Sedan augusti 1972 hålls Oufkirs efterlevande i ett isolerat fängelse: (1) hustrun Fatima 60 år, (2) dottern Malika 34 år, (3) sonen Raouf 29 år, (4) dottern man 24 år, (6) dottern Soukina 22 år och (5) sonen Abdellatif 19 år som var 3 år när han fängslades. De försökte rymma 1988 men misslyckades.

Index över Ett liv för frihet: