|
19
71
FÖRSTA
REVOLTEN
I revoltförsöket den 16
augusti 1972 var jag direkt inblandad i både
planeringen och i själva operationen för att ta
kontroll över huvudstaden Rabat samt
arméstaben, Inrikesdepartementet och radio- och
TV-stationen. Men jag var redan indirekt inblandad i det
första misslyckade revoltförsöket som
ägde rum den 10 juli 1971. Det är samma hemliga
organisation, "De Fria Officerarna" ("Les Officiers
Libres"), som jag tillhör, som organiserade de
två operationerna. Av säkerhetsskäl och
för att skydda dem som fortfarande är verksamma
i den marockanska armén kan jag inte avslöja
alla hemligheter kring planerna och min roll i det hela.
Om "kuppförsöket" den 10
juli 1971 kan jag berätta följande:
Denna dag, som var en helgdag, befann
jag mig på mitt officersrum på Moulay
Ismail-förläggningen i Rabat. Jag var
försjunken i läsningen av en bok '1La technique
d'un coup d'Etat" ("Teknik för en statskupp1' av en
författare som jag inte kommer ihåg) när
jourhavande officer, kapten Mazouz, rusade in i rummet
och upprört varskodde mig om att alarmberedskap hade
proklamerats. Jag drog snabbt på mig min
stridsuniform, samlade mina mannar och gav order om att
de skulle hoppa i sina pansarvagnar. Klockan var 15.00.
Soldaten, som hade hand om nycklarna, var
tillfälligt frånvarande. Jag lät forcera
metallporten till ammunitionsförrådet i avsikt
att lasta ombord stridsammunition för de i 7
pansarvagnar som utgjorde min enhet.
Just då fick jag syn på
överstelöjtnant Saad, stabschefen för
pansarbrigaden, som kom körande i en svart bil genom
stora entrén på kasernen. Han
åtföljdes av överste Abaroudi, chef
för den kungliga marinen. De var civilklädda.
Upprörda och i panik ropade Saad till mig: "Vi
kommer från palatset
i Skhirat. Det kungliga palatset har
anfallits av civila som är beväpnade.
Många har dödats. Träng fram till
palatset. Åk huvudvägen och skjut alla som
är beväpnade".
Jag visste att "De Fria Officerarnas"
organisation hade gett överstelöjtnant Mohamed
Ababou i uppdrag att organisera en operation tillsammans
med general Madbouh för att störta kungen. Men
inga andra, utom de som var direkt inblandade i
själva operationen fick veta när, var och hur.
Så jag visste inte exakt vad som hade hänt.
I spetsen för min kolonn,
stående i det öppna pansartornet,
72
lämnade jag Moulay
Ismail-förläggningen. Jag var lycklig vid
tanken på att despotens högborg hade
anfallits, även om jag fortfarande var osäker
på vilka som låg bakom attacken. Samtidigt
var jag olycklig och kände skam över att ha
varit overksam medan mitt lands öde avgjordes. Jag
önskade att jag hade varit med i attacken mot
palatset! Det skulle ha varit en ära för
varenda en som kämpar för friheten att delta i
störtandet av tyranni.
Fast besluten att inte lyda order utan
hjälpa upprorsstyrkorna med mitt eget pansar,
beslöt jag att ta kustvägen, som jag tyckte var
kortare, till palatset. Genom detta olyckliga och
ödesdigra beslut räddade jag troligen omedvetet
kungen. Jag fick senare veta att lastbilarna med de
revolterande soldaterna återvände till Rabat
via huvudvägen, medan min pansarkolonn tog sig fram
kustvägen från Rabat till Skhirat. Om jag hade
valt deras väg, skulle jag ha förenat mig med
dem och tack vare förstärkningen av mina 17
pansarvagnar skulle säkert Skhirat-kuppen ha lyckats
och den marockanska historiens kurs ändrats!
Kungens sommarpalats heter Skhirat och
är beläget vid Atlantkusten ett par mil
söder om Rabat på vägen till Casablanca.
Denna sommareftermiddag var kustvägens omgivningar
fyllda av badande människor och folk på
utflykt. Nyfikna människor klev ut framför mina
pansarvagnar. Visste de redan att en tragedi höll
på att fullbordas vid det kungliga palatset?
På väg till palatset fick jag besked om att de
revolterande soldaterna var kadetter från min gamla
militärskola i Ahermoumou, där man utbildar
underofficerare och där jag var kompanichef,
lärare och ledare för mina gamla klasskamrater
från Militärakademien. De leddes av en av mina
gamla chefer, överstelöjtnant Ababou,
alltså chef för denna underofficersskola. Jag
blev ännu mer förtvivlad. Det var vid deras
sida jag skulle ha stått under attacken mot
palatset. I stället var jag på väg in i
slutfasen på vad som verkade vara en katastrof.
Så nådde mig beskedet att
en av kuppledarna, general Madbouh, var död. Det var
Madbouh som en gång hade gjort det möjligt
f:~r mig att bli milit~r. det hade av en slump dragit mig
till två män, Ababou och Madbouh, som innerst
inne hade haft samma tanke som jag: att störta
monarkin, som för mig symboliserar det onda i
Marocko.
Jag tänkte tillbaka på den
tid när jag hade beslutat mig för att bli
officer. Den enda normala vägen till
officersbanan
73
är via Militärakademien (den
kungliga officersakademien)
i Meknés. Jag anmälde mig
dit på hösten 1965. Några dagar senare
bortfördes Ben Barka på öppen gata i
Paris. Ben Barka var en typisk sofistikerad fransk
socialist i "marockanska kläder". Han var en
blandning av typerna Francois Mitterand och Edgare Faure
(d v 5 Ben Barka en vänstermachiavellist + en
högermachiavellist, å la francaise). Som
opportunist hade han hj~lpt Hassan Il till makten
för att sedan bli offer för Hassans tyranni.
"Nej", tänkte jag, "Ben Barkas väg leder bara
till marockanska palatset och Paris. Jag måste ga
in i armén för att få en verklig
möjlighet till en radikal lösning på
Marockos problem."
Vid Militärakademien upplyste man
mig om att jag behövde utbildningsministerns
medgivande för att jag skulle få ge mig in
på en militär karriär, eftersom jag var
lärare. Man vägrade ge mig tillstånd.
Under ett år uthärdade jag motvilligt
motgången och arbetade vidare som lärare i
Casablanca. Vid slutet av skolåret 1965-1966
försökte jag än en gång bli antagen
vid Militärakademien. Jag sökte upp
Försvarsdepartementet, där jag träffade
minister Ahrdan, en franskutbildad quisling, som var
officer i den franska armén under kolonialtiden.
Som politiker efter självständigheten blev han
en sorts politisk rikspajas och ideologisk charlatan.
Ahrdan hänvisade mig till kabinettsekreteraren och
generalsekreteraren i Försvarsdepartementet, som
hade direkt kontakt med kungen. Han var major och hette
Ben Haroche, en sionistisk jude som var den verklige
maktharvaren näst kungen i det marockanska
Försvarsdepartementet. Major Ben Haroche tog emot
mig för att säga att jag inte hade någon
chans att bli antagen till Militärakademien, men att
jag i alla fall kunde ta kontakt med chefen för
akademien. Dock utan resultat. Då begav jag mig
till det kungliga palatset, där jag begärde
audiens hos chefen för den kungliga
militärstaben, general Madbouh. (Allt i Marocko
fungerar via "kontakter" och korruption.) Honom lyckades
jag övertyga om min "allvarliga kallelse" för
militärbanan!
I två år var jag en
perfekt officerselev, vilket bland annat ledde till att
jag utnämndes till chefredaktör för
Kungliga akademiens tidsskrift, "Le Flambau". 1968 blev
jag officer. Den enda anmärkning som jag ådrog
mig under tiden i Meknés var att jag, tillsammans
med alla mina kamrater, vägrade att genomföra
en nattmarsch. Denna olydnad, som ledde till att vi 27
blivande officerare som straff omstationerades till
Ahermoumou, var planerad av "De Fria Officerarna". I Aher
74
moumou låg skolan för
utbildning av underofficerare. Den var belägen
på ett högt bergsområde, 8 mil
från staden Fés. Överstelöjtnant
Ababou förde då befälet över skolan.
Annu en gång lät ödet mig träffa en
av de män som skulle bli känd i kampen mot
monarkin. Medan Ababou och Madbouh var födda
i Rif-området i norra Marocko,
var jag född i Tafraoute i södra Marocko.
Hade general Madbouh, när han tog
emot mig i det kungliga palatset, anat min
revolutionära läggning? Jag har ofta
frågat mig det efter händelsen i Skhirat, dit
jag kom i spetsen för mina pansarvagnar några
minuter efter hans död.
Hur dog general Madbouh i Skhirat? Och
varför begick överste Ababou misstaget att
hastigt bege sig till Rabat och på det viset
omedvetet lämna kungen nästan obevakad kvar i
palatset?
Det var två frågor som
snart ställdes efter det misslyckade
kuppförsöket. Kanske går det aldrig att
besvara frågorna. Jag var inte själv
närvarande när general Madbouh dog. Med hjaIp
av vittnesmål och bekännelser går det i
alla fall att skissera en trovärdig bild av vad som
hände inne i palatset.
Inbjudningar till kungens
"födelsedagskalas" hade gått ut till medlemmar
av den diplomatiska kåren, till inflytelserika
utländska affärsmän på besök i
Marocko samt självfallet också till medlemmar
av hovet, likaså till den kungliga regeringen och
de olika ministerierna. Festen var ännu ett bevis
på den närmast ofattbara lyx som kungen omger
sig med.
Så plötsligt, när
gästerna står i smågrupper och
konverserar med varandra, balanserande sina små
tallrikar med rökt lax, hörs skottlossning
på utsidan av muren. Så stormar soldater in
under vilt skjutande. Den belgiske ambassadören
faller dödligt sarad till golvet, medan hans
kolleger lyckas ta skydd. Palatsvakter, gäster,
kungen, ja, alla, tas med överraskning.
Senare ställs ytterligare en
svårbesvarad fråga: Hur har överste
Ababou lyckats förflytta en styrka på i 400
man från Ahermoumou till Skhirat via Fés,
Meknés, Kénitra och Rabat utan att kungen
fått någon som helst vetskap darom? Vilken
eller vilka högre officerare har underlåtit
att meddela landets högste militäre ledare,
kungen, om en så omfattande trupprörelse,
tvärs över norra delen av landet, under en hel
natt? Arméstaben visste bara att Ababous skola
skulle göra en sommarmanöver i Ben Slimane,
några mil söder om Skhirat.
Ababou delar upp sina kadetter i
två grupper inför attacken
75
mot palatset. En grupp går till
södra sidan av palatset, till höger om
golfbanan som skiljer palatset från vigen, den
andra gruppen tar sig fram på den vänstra
sidan, norr om palatset. Da borjade den kungliga vakten
skjuta. För att skrämma vakterna får
Ababous män i norra gruppen order om att skjuta i
luften. Den andra gruppen, som befinner sig söder om
palatset, tror sig vara anfallen av kungliga gardet och
besvarar därför elden. Medan kadetterna stormar
in i palatset, skjuter de i förvirring och panik
varandra, eftersom vakternas och kadetternas uniformer
var likadana. De första offren faller. Det är
upprörda män som bryter sig in i det kungliga
palatset. Gästerna började då springa
åt alla håll. Några av dem var
beväpnade och började skjuta. Kadetterna
besvarade elden och sköt på gästerna.
Ababou var en liten, muskulös,
svartmuskig, hård man, med rykte om sig att vara
obeveklig. För honom gäller det att rent
fysiskt göra sig av med kungen, likvidera honom,
skicka kungafamiljen i landsflykt, skjuta ett par
ministrar. Kort sagt:
en blodig revolution utan kompromiss!
Den andre kuppledaren, general
Madbouh, har helt andra planer. För honom är
saken enkel: det gäller att omringa palatset,
avväpna vakterna, tillfångata kungen och
kräva att han abdikerar till förmån
för en ung militärjunta.
Operationen borde kunna bli oblodig.
Men på grund av ett katastrofalt
missförstånd mellan Ababou och Madbouh under
attacken mot palatset utbröt panik och
skottlossning, vilket gjorde att operationen -
oväntat - tog en blodig vändning. Och det
är kanske inte så underligt att kuppen blev
ett fiasko.
När general Madbouh ser vakter
och gäster mejas ned av maskingevärseld,
förstår han att operationen håller
på att spara ur. För att kunna sitta med trumf
på hand när striden är över, kanske
ocksa av inre övertygelse, måste han
försikra sig om att kungen överlever den
första attacken. Han söker i folkhopen, finner
kungen och uppmanar honom att gömma sig bland ett
tiotal gäster i ett avlångt toalettrum bakom
tronsalen.
Utanför palatset rasar
eldgivningen. Madbouh har ett kort samtal med kungen. Han
ber honom abdikera. "Ni kan avresa via Rabat eller
Casablanca till Frankrike", sade generalen till Hassan.
Kungen går med på kravet.
Hassan Il skrev under ett
abdikationsdokument som man senare lär ha funnit hos
den döde Madbouh? Den officiella redogörelsen
från palatsets sida talar av
lättförståeliga skäl
76
inte alls om något sådant
papper, nämner inte kravet på abdikation med
en enda bokstav. Kungen lär ha gått med
på kravet om abdikation men i sin tur ställt
ett villkor: att hans familj skulle skyddas. Madbouh
accepterade kravet och skickade iväg doktor Ben Aich
(kungens läkare), som skulle skydda de fyra kungliga
barnen, till de kungliga rummen. Sedan gav han sig
själv iväg. Oufkir, som var på toaletten
med kungen, bekräftade f::~r mig att kungen gick med
på abdikation utan någon som helst
diskussion. Hassan var livrädd och tänkte bara
på sitt och sin familjs liv'. I detta
ögonblick anlände överste Ababou, som
letar efter kungen. Madbouh svarar lugnt att kungen
gått med på att abdikera och att han,
Madbouh, redan har sänt iväg kungen med eskort
till Rabat. Ababou blir rasande. Han vänder sig till
sin livvakt, Akka, en jätte med kalrakat huvud och
armar som en gorilla och säger: "Madbouh är en
förrädare, döda honom". Akka skjuter,
Madbouh faller till golvet. Doktor Ben Aich, som under
tiden har återkommit, träffas också av
skottsalvan och faller ihop.
Nu vet ingen i palatset var kungen
befinner sig. Ababou, som är övertygad om att
kungen har undsluppit, samlar rasande ihop de flesta av
sina soldater och beger sig i all hast till Rabat
för att hinna ifatt kungen, inta riksradiostationen
och slutföra planen.
Ababou lämnar kvar en liten
vaktstyrka, 20 kadetter, i Skhirat. Han ger dem
instruktioner: före kl 19.00 ska gästerna vara
omhändertagna i palatsets
militärförläggning. Där ska alla de
utländska gästerna sorteras ut. Vid den
tidpunkten kommer allt att vara antingen vunnet eller
förlorat. Så ger sig Ababou av.
I palatset händer nästan
ingenting. Chocken förlamar alla rörelser. Sa
småningom upptäcker en soldat, som skulle
gå på toaletten, av en ren slump kungen utan
att känna igen honom. Soldaten tar mannen i den
beige och rosa skjortan till några andra
fångar vid en mur, där kungen lydigt
sätter sig. Efter en stund går det upp
för soldaten vem hans fånge är.
Soldaterna var inte informerade om operationens syfte. De
lydde bara order.
Kungen förstår att han inte
ska skjutas, i varje fall inte av kadetten framför
honom som inte hade order att skjuta honom. Situationen
vänds så småningom i kungens favör.
Hur? Ingen vet exakt. Oufkir säger att det var
några kungliga vakter, som var kvarglömda
på den andra toaletten, som befriade
77
kungen och dödade de tjugo
kadetterna. Den officiella versionen är
propagandistisk och går inte att bekräfta.
Överste DImi, som också var med Hassan
på toaletten, bekräftade för mig att det
var resten av det kungliga gardet som överraskande
dök upp från damtoaletterna och sköt
kadetterna. Marockos historia höll under några
timmar på att utspelas i Skhirats toaletter.
Jag nådde Skhirat via en liten
bro, dir fem gendarmer avvisade icke behörig trafik.
När vi kom fram till Skhirat-palatset med mina 17
pansarvagnar körde vi tvärs över golfbanan
fram till palatset. Golfbanan var full av döda och
sårade. Ambulanser for i skytteltrafik,
förvirringen var i det närmaste total.
När jag kom fram till slottet
hade kungen redan palatset under kontroll. Men han
såg mycket förvirrad och rädd ut.
Jag gav order till pansarkolonnen att
stanna, hoppade ned på marken och närmade mig
huvudporten där det stod en grupp personer som var
synbart nervösa. Bland dem var kungen i
sällskap med dåvarande inrikesminister Oufkir,
arméchef Bachir Boukali och ministern general
Driss Ben Omar. Tydligen var de i 7 pansarvagnarnas
ankomst inte väntad. "Varifrån kommer ni,
löjtnant?", frågade kungen mycket ödmjukt
och nervöst. '1Från Moulay
Ismail-förläggningen. Var är general
Gharbaoui?", frågade jag, nyfiken på att
få veta vad som hade hänt min hierarkiske
chef, kommendanten för pansarstyrkorna och kungens
närmaste man. "Han har sårats", svarade
Oufkir. "Vad händer i Rabat?", frågade han.
Jag medgav att jag inte visste något och
frågade vad som hänt vid palatset. Kungen var
förvirrad och tittade hela tiden på Oufkir och
Bachir. Oufkir frågade om han fick följa med
mig till Rabat, och general Bachir frågade om han
fick låna ett pansarfordon för att åka
till arméstaben i Rabat. Jag gav honom
tillstånd och bad Oufkir att klättra upp i min
egen pansarvagn för att återvända med mig
till Rabat. I pansartornet till min vagn satt jag nu sida
vid sida med den som jag trodde var den grå
eminensen vid palatset, den man som jag avskydde mest i
världen näst Hassan II. När vi kom fram
till Moulay Ismail-förläggningen lovordade
Oufkir mig för mitt lugn och bad mig ringa honom.
Han ville träffa mig igen.
Hämnden mot Ababous upproriska
soldater och officerare blev obeskrivligt grym.
Sårade kadetter begravdes levande i en massgrav.
Hassan sände själv efter två lastbilar
fulla med tortyrredskap för att förhöra de
gripna, som var instängda
78
på Mou lay Ismail-kasernen.
Bland de arresterade fanns i 3 av arméns totalt 16
generaler.
Kungen själv deltog i
förhören och i tortyren. Han slog upprepade
slag mot överste Chebuatis ansikte, när
översten satt fastbunden vid en stol med
förbundna ögon. "Vem är så feg att
han slår en bunden man?", frågade
översten. "Ta av honom bindeln", befallde kungen.
När Chebuati fick se kungen, spottade han honom i
ansiktet. "I morgon skall jag spotta på ditt lik",
lovade kungen.
Den 13 juli 1971 förvandlades
skjutfältet i Temara (6 km söder om Rabat) till
platsen för ett blodbad. Bundna vid pålar
avrättades tretton officerare med tretton skott,
för varje officer, av tretton soldater. Kungen var
närvarande vid avrättningen i sällskap med
kung Hussein av Jordanien, som kom på blixtvisit
samma dag för att närvara vid
avrättningen. Laraki, premiärministern, var den
förste som spottade på liken. För att
visa kungen hur "duktig" han var, skar kommendant Salmi,
med en kniv, av handen på en avrättad för
att komma åt ett par handbojor. En bulldozer
krossade kropparna och skyfflade ned dem i en massgrav.
Terrorn härskade i Marocko. Det
var få officerare och underofficerare som inte hade
en eller flera vänner bland offren. Vi vågade
knappast tala med varandra på
förläggningen. Alla misstrodde
varandra.
Nästa
sida
|