|
18
61
CASABLANCA
IGEN
Första gången jag som barn
kom ensam till Casablanca var för att arbeta som en
slav, utan lön, utan bostad, utan vänner och
utan några som helst mänskliga
rättigheter. Detta var fallet, inte bara för
mig, utan för miljoner andra barn i Marocko.
Andra gången jag kom till
Casablanca var för att studera. Jag kom på
natten och hade ingenstans att bo så jag sov
på gatan, sittande på min väska. Jag
tror att jag var fjorton eller femton år da.
Följande morgon gick jag till en känd rik man,
som tjänat pengar på
svartabörsaffärer och på den svarta
marknaden under andra världskriget. Han kom
från Souss och var analfabet. Jag hade hört
att det fanns ett internat för
föräldralösa barn i Casablanca och att den
rike mannen satt med i styrelsen för föreningen
som ägde internatet. Han hette Hadj Abd och är
ett exempel på den nyrika, parasiterande
marockanska samhällsklassen.
Alla från Souss visste var han
bodde i Casablanca så jag gick dit och knackade
På. Jag sade att jag var föräldralös
och att jag ville fortsätta studera men att jag inte
hade några pengar. Han såg
förvånad ut över att ett barn kom ensamt
till honom. Först bad vi en bön tillsammans och
sedan sade han att han inte trodde att det fanns
någon ledig plats på internatet. Han gav mig
ett papper och skickade mig till internatets
direktör. Jag fick bo där tillfälligt, men
måste sova på golvet. Jag var
överlycklig. Det var dålig mat och dålig
hygien, men jag fick ändå en plats i ett rum
tillsammans med två andra elever. En av dem hette
Adel. Av dem fick jag en filt som jag svepte om mig
på golvet. En vecka senare fick jag en säng.
När jag hade löst problemen med bostad och mat
började jag leta efter en gymnasieskola. Jag gick
till ett stort gymnasium som heter "Lycée Moulay
Hassan" efter den dåvarande kronprinsen. Jag hade
med mig mina papper och blev antagen där
också, i andra årskurs. Det var så
dåliga lärare i den här skolan att det
kändes meningslöst därför att jag
förlorade så mycket tid. Jag läste
därför själv på egen hand hemma,
både dag och natt. De andra eleverna hade
gått åtta år i den vanliga skolan och
hade inte så bråttom som jag. Jag gick ju
inte i skolan för att jag måste - som fallet
var för de barn som kom från rika familjer -
utan för att jag ville. För mig var det
nödvändigt att lyckas, annars hade jag ingen
trygghet, ingen framtid. För mig var det en
fråga om liv eller död.
62
Det var alltså
läsåret 1960-61. Det gällde för mig
att ta studentexamen (Baccalauréat) på
snabbaste sätt. Jag började därför
läsa till själva studentexamen
(Baccalauréat) på egen hand. Jag skulle
egentligen studera ytterligare fyra år, men redan
efter det första läsåret i Casablanca
började jag förbereda mig för
studentexamen. Normalt skulle jag ha behövt studera
fem år till i Casablanca för att komma till
studentexamensnivå.
Under mitt första skolår i
Casablanca skickade jag därför en ansökan
till Utbildningsdepartementet med begäran om att
få tentera som privatist till studentexamen. Min
ansökan beviljades. I slutet av skolåret fick
jag tentera och till min stora överraskning blev lag
godkänd i studentexamen.
Mina klasskamrater blev kvar och
skulle studera ytterligare fyra år. Efter
studentexamen började jag på
lärarhögskolan i Casablanca. Efter två
år vid lärarhögskolan blev jag 1963
lärare vid ett gymnasium. Min byxbak hade då
sannerligen inte nötts av skolbänken -
låg-, mellan- och högstadiet samt gymnasiet
hann jag med på tre år. Efter ytterligare
två år var jag också färdig med en
akademisk yrkesutbildning.
Under tiden i gymnasiet och vid
lärarhögskolan i Casablanca var jag mycket
upptagen av mina studier, men samtidigt läste jag
mycket om politik, många böcker som
påverkade mig mycket starkt och fördjupade min
medvetenhet. Jag läste Koranen och några
böcker av Nasser (revolutionsfilosofi), Chakib
Arsalan ("Varför är muslimerna i dag
underutvecklade?") och Khalid Mohamed Khalid ("Medborgare
och inte slavar"). Jag läste också mycket om
Nasser, Ben Bella, Abdelkrim al-Khatabi, Abdelkader
al-Jazairi etc. Jag lyssnade också mycket på
radio "Arabernas röst" från Kairo, medan den
marockanska radion bara var en sorts
ljudförstärkare av lögn och hyckleri
för mig.
En bok som också påverkade
mig var Victor Hugos "Les misérables"
("Samhällets olycksbarn" i sv övers),
därför att jag betraktade mig själv som
ett samhällets olycksbarn. Men Hugos bok inspirerar
bara till tårar, inte till lösning eller
handling för att förändra de sociala
orättvisor som föder dessa samhällets
olycksbarn! Den största inspirationen för min
kamp fick jag från Koranen och från den lilla
"Hadith"-boken, som caiden skänkt mig, samt
från Nassers revolution mot tyranniet, kapitalismen
och kommunismen.
Men eftersom hela den politiska eliten
som kolonialismen uppfostrade och utbildade i Marocko var
västerländsk både ideologiskt och
politiskt, så blev resultatet att alla
partier
63
som bildades av denna elit efter
självständigheten var västerländska:
liberala, kapitalistiska eller marxistiska. Följden
blev att det inte fanns någon
självständig islamisk rörelse eller
något islamiskt parti. Faktum är att den
franska kolonialismen hade lyckats - åtminstone
tillfälligt - i sin kulturella, språkliga och
ideologiska ockupation. Alla tillåtna "moderna"
marockanska politiska partier är en sorts franska
partier. Fyrtiofem år av fransk kolonialism har
skapat flera "frankofoniska" (fransktalande)
generationer, som fortsätter med den franska
neokolonialismen. Efter självständigheten
behöver därför Marocko ytterligare 45
år för att befria sig från
neokolonialismen och bilda ett befriat och
självständigt islamiskt samhälle,
kulturellt, ideologiskt och politiskt. Så var min
känsla när jag började engagera mig
för att kämpa politiskt för frihet,
demokrati och social rättvisa på islamisk
grund. Alla de tolererade politiska partierna och
organisationerna var styrda av de rika, privilegierade
neokolonialisterna och deras barn med marxistiska
"masker" eller under liberal täckmantel!
1960 blev jag medlem i studenternas
politiska organisation UNEM (Union Nationale des
Etudiants du Maroc) och gick samtidigt med i UNFP,
där jag blev medlem 1961 trots att jag var medveten
om att partiets ledare var opportunister. Men det fanns
inget annat alternativ. Året därpå,
1962, höll jag mitt första politiska tal
på ett stort möte på Casablancas massa.
Kungen hade lagt fram ett förslag till ny
konstitution och folket skulle "rösta" ja eller nej.
Men det var bara ett skenval. Jag demonstrerade för
en bojkott av valet. Vi ville ha en församling som
valdes av folket och inte av kungen. Vi hade inga
garantier möt valfusk. Jag demonstrerade och blev
arresterad för första gången som militant
i UNFP:s bas, medan vissa av UNFP:s ledare bokstavligen
spelade poker med kungen i palatset. Dagen efter mitt tal
skulle jag sitta som partiets "representant" i
"Maårif", en stadsdel i Casablanca, och
övervaka folkomröstningen. Jag hade lärt
mig ganska mycket om valtekniska frågor och
kände till reglerna.
Under själva valdagen fick ingen
valkampanj föras, men på den skola där
omröstningen genomfördes i vårt
område åtlyddes inte den regeln - som i
resten av landet. På skolgården stod en
lång kö av människor som skulle
rösta, av rädsla för att de skulle bli
bestraffade om de inte röstade på kungen. De
flesta var analfabeter. Ca 70 procent av befolkningen i
Marocko kan varken läsa eller skriva. I stället
representerades
64
varje "parti" av en färg, vit
för dem som ville rösta ja till förslaget.
(Vitt på arabiska heter "beda", som också
betyder ägg.) Jag såg en civilklädd
polis, som gick runt på skolgården och skrek
at människorna som stod i kö och låtsades
att han sålde ägg. Han skrek åt folk att
de skulle rösta "beda" och delade gratis ut kokta
ägg. Jag sade till honom att han uppmanade folk att
rösta "vitt" men att en sådan kampanj inte var
tillåten på valdagen. Om du fortsätter,
ska jag hämta bröd och "skära1' det
åt folket (skära betyder också bojkotta)
och uppmuntra dem att bojkotta valet. Efter en stund kom
två civilklädda poliser ut och arresterade
mig. På polisstationen skrattade snutarna åt
mig som tog "valet" på allvar. Jag satt
fängslad tre dagar hos polisen. De misshandlade mig.
Tortyren bestod mest i att de virade eltrådar runt
mina fingrar och släppte på elström via
en generator.
Tortyr är en
rutinåtgärd för den anhållne hos
den marockanska polisen.
Inom UNFP var jag medlem av en sektion
som låg i stadsdelen Derb Ghalef i Casablanca, men
jag var inte helt överens med partiets ideologi. Jag
var först och främst islamist, d v s jag ville
arbeta för en islamisk stat byggd på
islamisk-arabisk enhet, på islam och på
politisk och ekonomisk demokrati, d v s den islamiska
"shoran". Partiet hade inte de här frågorna
på sitt program. Partiet var inte öppet
socialistiskt, inte öppet panarbaiskt och inte
öppet islamiskt. Det leddes av en kamouflerad
marxistisk elit. Partiet var en kompromiss mellan olika
personligheter från olika intressegrupper. UNFP
hade ingen klar ideologisk linje, men det hade i alla
fall ett visst stöd hos folket p g a brist på
annat. Samtidigt var denna ideologiska oklarhet partiets
styrka. Partiet var mer en front än ett parti.
Hyckleri och opportunism utg~r de marockanska eliternas
ideologi. År 1963 sattes hela den icke-marxistiska
delen av partistyrelsen i fängelse på kungens
order. Kommunisterna tog då över hela
ledningen av partiet och det blev ett rent
marxist-leninistiskt parti. Och det var precis vad kungen
syftade till. Jag är emot kommunismen och
kommunister, som bara vill gå i riktning mot det
sovjetiska systemet och som alltså är emot
islam och vill utplåna var kultur och skapa en
ännu värre diktatur. Därför tog jag
avstånd från UNFP. Tragedin i dagens
Afghanistan är en bra illustration till
kommunisternas syfte och metoder.
Jag kom i kontakt med Nassers
idéer redan som barn då
65
jag första gången lyssnade
på Radio Kairo ("Arabernas röst"). Jag
hörde talas om en officer i Egypten, som med folkets
stöd hade störtat kung Farouk, avskaffat
monarkin och utmanat engelsmännen som styrde landet.
Före Nasser var arabvärlden uppdelad mellan
fransmän och engelsmän, men nu hördes
för första gången en arabisk röst,
som sade att han var varken för öst eller
för väst utan att han ville stå fri. "Den
egyptiska huvudstaden är Kairo och inte London,
Paris eller Washington", sade Nasser. Revolutionen i
Egypten ägde ju rum i juli 1952, samma år som
jag för första gången kom till
Casablanca. Detta år utbröt också en
strejk i Tunisien, varvid fransmännen dödade
den tunisiske ledaren Farhat Hachad. Den händelsen
fick också stor betydelse i Marocko,
därför att den visade att någon hade
vågat ställa sig upp mot dem som hade
koloniserat arabvärlden. Den egyptiska revolutionen
blev den tändande gnistan!
Jag beundrade Nasser mest när han
nationaliserade Suezkanalen 1956 och sedan för hans
motstånd mot Englands, Frankrikes och Israels
gemensamma aggression. Men jag beundrade honom
också när han gjorde slut på den
korrumperade monarkin i sitt land. Jag t~nkte att det
skulle vara fullt möjligt att göra detsamma i
Marocko. Vi ungdomar i Marocko fick information om
Nassers idéer mest genom radio "Arabernas
röst", som vände sig till hela
arabvärlden. Hela arabvärlden lyssnade på
den sändaren, och jag lärde mig mycket genom
denna förstärkare för Nassers stämma
som inspirerade mig till kamp mot orattvisan. Nassers,
Algeriets (under Ben Bella), Irans och Afghanistans
revolutioner samt dagens palestinska "intifada" är
de största islamiska revolutionerna i modern tid,
och de kommer att vara en inspirationskälla för
kommande islamiska generationer. De har, trots alla
misstag, ärligt i handling visat vad muslimerna kan
åstadkomma, om de bara kunde ena sig genom en
islamisk jihad (kamp) för att skapa frihet,
demokrati och social rättvisa. Det är enbart de
som inte gör nagonting som inte riskerar att
begå misstag. Det är lätt att kritisera.
Men den bästa kritiken är genom handling, d v s
att själv göra bättre.
När jag började min kamp
fanns inget islamiskt parti i Marocko. Det fanns
egentligen inget parti som passade mig helt. UNFP
låg trots alla brister närmast mina
idéer. Istiqlal var reaktionärt efter
brytningen med UNFP och fanns mest till för att
försvara överklassens privilegier. Jag tyckte
också att partiet dominerades av människor
från Fés, Fassi, vilka hade fått
chansen att skaffa sig alldeles för stor makt,
privilegier och för stort inflytande i
samhället och i statsapparaten.
66
Med Fassi-gruppen menar jag inte
någon etnisk grupp utan en privilegierad klass, som
i dag har monopol på den politiska och ekonomiska
makten i Marocko.
I två år bodde jag
alltså pa internatskolan. Jag hade inget
nöjesliv och gick aldrig på bio utan jag
koncentrerade mig helt på att utbilda mig. Jag
måste ta igen den tid som jag hade förlorat
när jag arbetade som barn. Jag har aldrig rökt,
aldrig druckit vin eller sprit, aldrig tagit några
droger eller rökt hasch. Jag åt mycket enkelt,
åt mat bara för att överleva
- oavsett hur det smakade. Allt var
mycket enkelt och okomplicerat när det gällde
mitt sätt att leva trots att Casablanca är en
korrumperad stad på alla sätt som vilken annan
stor stad som helst.
Sista året på
lärarhögskolan bodde jag hemma hos en kusin i
Derb Ghalef, en fattig stadsdel i Casablanca, som är
nästan som en bidonville (ett slumkvarter). Min
kusin, Moh-Olhes, hade en liten affär och jag delade
rum, litet som en grav, med en son till honom medan jag
läste. Jag hade en cykel. Jag var mycket ensam, hade
inga vänner och få kontakter. Något
stort umgänge har jag aldrig haft.
När jag blev lärare i
oktober 1963, på samma gymnasium i Casablanca
där jag tidigare hade studerat, började jag med
att undervisa mina gamla klasskamrater, vilka hade
börjat sista klassen på gymnasiet. Min
yrkesverksamma tid som lärare varade från
oktober 1963 till oktober 1966. Jag har undervisat i
Lycée Mohamed V, Lycée Fatima Zahra,
Collége Chaouki och i Casablancas
lärarhögskola.
Medan jag arbetade som lärare i
gymnasieskolan var jag samtidigt politiskt aktiv och
försökte bilda en underjordisk
islamisk-nasseristisk organisation bland gymnasieeleverna
i Casablanca. Det var i min skola Lycée Mohamed V
(f d Lycée Moulay Hassan), som studentrevolterna
1964 och 1965 inleddes.
Jag var huvudorganisatör av
revolten. Det hela startade faktiskt 1964 även om
den mest kända av revolterna inträffade i mars
1965, när jag blev arresterad för andra
gången.
Vi reagerade mot de sociala
orättvisorna, diktaturen och tyranniet, d v 5 en
massa akuta problem som också finns i andra
länder i tredje världen. Men i Marocko fick vi
Q-ldrig de vanliga människorna, dem det verkligen
gäller, att revoltera. De ville inte ens diskutera
och ha åsikter om de problem som gällde dem
själva. Det är som i öststaterna. Alla
diktaturer är sig lika, såväl i öst
som i väst. Vanliga "medborgare" i diktaturstater
har "hjärntvättats" med uppfattningen att de
inga
67
rättigheter har och att
arbetslöshetsproblem, orättvisor, korruption
och privilegier är ett öde som inte går
att ändra på. Det finns i verkligheten ingen
lag i Marocko. Korruptionen har satts i system. I Marocko
är korruption en regel. Icke-korruption undantag!
Hela landet var politiskt laddat och
det som utlöste revolten var en ny lag, eller nya
regler, som skulle begränsa vissa elevers
möjligheter att studera vidare. Staten kunde inte ta
emot alla som ville läsa vidare. Det var lätt
att mobilisera eleverna mot dessa nya regler, som blev en
direkt utlösande faktor.
Demonstrationståget utgick
från vår skola. Men bara efter några
hundra meters marsch började vi protestera mot
statens "femårsplan" för undervisningen. Vi
gick mot Utbildningsdepartementets regionala avdelning i
Casablanca.
Eftersom jag var lärare och
känd av eleverna, kunde jag organisera dem.
Många ville att jag skulle hålla tal och
förklara vad saken gällde. Man bar mig på
axlarna. Jag höll ett tal men pratade mest mot
diktaturen, polisstaten, regeringen, korruptionen och
emot kungen. Medan jag talade fick jag veta att polisen
var på väg. Jag sade att vi inte skulle vara
rädda för polisen och springa
därifrån som "fegisar" utan att vi skulle
organisera konfrontationen mot polisen. När
poliserna kom började de genast slå
studenterna. Vi gick mot fattigkvarteren. Många
arbetslösa anslöt sig till oss, och
demonstrationen tog sa småningom en rent politisk
vändning. Ja, mycket snabbt gjorde den det.
Centralfängelset, liksom andra offentliga byggnader,
anfölls. Revolten ledde till att Casablanca under
några timmar inte längre befann sig under
statens kontroll.
Så började det.
Min roll i revolten var utlösande
på så sätt att jag hade sett till att
eleverna på skolan delade ut flygblad för att
mobilisera de andra. Vi hade bildat en grupp som skulle
leda de olika demonstrationstågen till olika
bestämda mål. Efteråt har det hittats
på en massa historier och överdrifter om min
roll i revolten, och det har uppstått en del myter
om vad jag skulle ha gjort. En elev sade att han hade
hört att jag skulle ha tagit en buss och kört
den mot centralfängelsets port i Casablanca som
skulle ha sprängts. Men det var ju inte sant.
När jag arresterades förhördes jag
emellertid om de här ryktena, d v 5 för polisen
var det inte rykten utan fakta. Men jag kunde bevisa att
jag inte hade varit i närheten av fängelset
när det hände.
Minst 500 människor dödades
och massor sårades. Flera
68
tusen arresterades.
Den här händelsen
övertygade mig ännu mer om att det i en
diktaturstat inte går att göra något som
obeväpnad civil-person mot armé, polis och
pansar. Nasser hade också som civilperson
försökt göra något åt systemet
men misslyckats. Jag hade trott att man kunde
använda sig av opinionsbildning och demonstrationer,
men de demokratiska förutsättningarna fanns
inte. Jag kommer ihåg att när jag var
nyutexaminerad lärare sa dröjde det sex
månader innan mina kolleger och jag fick vår
lön. Några andra lärare och jag
beslöt oss för att protestera. Vi åkte
till Rabat och satte oss ned framför
Utbildnings-departementet. Vi var 30 personer och vi bara
satt där som protest. Efter endast några
minuter kom en hel styrka beväpnade poliser och
omringade oss. En arrogant kommissarie kom fram till oss
och började skratta åt oss. "Mina herrar",
sade han, "tror ni att ni är i Sverige?". Det var
första gången namnet Sverige, "Suéde",
drog till sig min uppmärksamhet. Vid det här
laget förstod jag också att det var absurt att
arbeta oppositionellt med demokratiska medel för att
bekämpa en diktatur. Men, tänkte jag: Om vi
inte kan stoppa pansarfordonen, så kan vi köra
dem. Vi, unga, behövdes för att köra dem.
Jag började därför planera att
försöka bli antagen som elev vid
Militärakademien, som i Marocko heter
"Académie Royale Militaire". Jag tänkte bli
officer. Den här gången arresterades jag
där jag bodde. Vid ett annat tillfälle, mars
1964, kom polisen till skolan där jag undervisade
och grep mig efter en demonstration. Den gången
hade jag tur, eftersom mina elever såg mig
arresteras och började strejka, varför jag
släpptes snabbt efter den "sedvanliga" tortyren.
Poliskommissariens dotter vid namn Hsseini var en av mina
elever.
Men i mars 1965 greps jag där jag
bodde och eleverna visste inte vad som hade hänt.
Men det faktum att jag var lärare hjälpte mig
eftersom det skulle märkas om jag var borta
från arbetet en längre tid. I Marocko är
studerande vanligtvis mera politiskt medvetna än
övriga medborgare. Om jag hade varit en vanlig
arbetare, hade jag bara försvunnit för alltid;
något som händer hundratals människor i
Marocko. Det värsta brottet man kan "begå" i
Marocko är att "syssla med politik"!
När man i Marocko arresteras
för detta brott ställs vid
polisförhöret de vanliga frågorna.
Polisen använder alltid tortyr, även vid enkla
frågor som vilken organisation man tillhör och
vad man har gjort. Mot mig riktades speciella
anklagelser, som att jag hade uppviglat eleverna till
strejk och demonstratio-
69
ner, hetsat mot kungen och missaktat
monarkin och att jag hade talat för mycket om
franska revolutionen på ett mot kung Ludvig XIV
provocerande sätt samt att jag hade talat om islams
inställning till monarki i allmänhet som
säger att kungar korrumperar samhällen. Jag
kommer ihåg stämningen och miljön i
cellen hos polisen, den var barbarisk. Tio personer i en
cell på maximalt fyra kvadratmeter. Varje halvtimme
spolades vatten i ett av hörnen. Varje kvart
öppnade vakten luckan i metalldörren och
tittade in med lampan. Vi kände oss som
råttor. Det fanns inget elektriskt ljus och det
enda ljudet kom från det då och då
rinnande vattnet i toaletthålet i cellens golv.
Jag släpptes efter en vecka,
därför att man inte ville att eleverna skulle
börja protestera igen. Alltsammans hade ju
börjat i skolorna och myndigheterna ville undvika
fler oroligheter och strejker.
Varje gång som jag lämnade
polishuset, kände jag mig allt mer maktlös och
försvarslös som obeväpnad civilperson.
Så lätt polisen hade kunnat döda mig
när jag satt i cellen som de hade gjort med
hundratals andra.
Nästa
sida
|