|
17
56
NYKOLONIALISMEN
För Paris gällde det att
försvara de enorma investeringarna av franskt
kapital i Marocko samt att satsa alla krafter på
att hålla tillbaka den växande
motståndsrörelsen i Algeriet.
Före kolonialismen styrdes
Marocko av s k sultaner som valdes av en grupp "ulama" (d
v s religiösa auktoriteter; singularis: "alim").
Marechal Lyautey, den förste franske
militärguvernören i Marocko, som var en
övertygad fransk monarkist, förvandlade det
marockanska sultanatet till monarki och sultanen till
kung "a la francaise". Islam förbjuder nämligen
monarki. När kolonialismen kom till Marocko så
var det för att försvara monarkin och
därför skrevs ett protektoratsavtal mellan
kungen och Frankrike. Bönderna revolterade och
omringade staden Fes, dåvarande sultanens
huvudstad. Franska armén marscherade in i Marocko
(som Sovjet gjorde 1980 i Afghanistan) för att
försvara den hotade marockanska regimen.
Kolonialismen i Marocko varade i 45
år.
När den franska kolonialismen
hotades allvarligt av det växande motståndet
bad den om hjälp av den marockanska monarkin
för att "försvara" nykolonialismen i dess nya
ekonomiska, kulturella och politiska former.
"Protektoratet" fortsätter men i en ny
"världsordning", där imperialismen inte
längre behöver använda direkta
militära insatser så länge de lokala
quislingarna som Hassan II, Najibullah eller Pinochet kan
klara sig själva.
Efter självständigheten
samlades all makt hos kung Mohamed V, tidigare sultan.
Han höll de borgerliga politikerna i ledband genom
att lova allmänna val "när landet var moget;
ibland släppte han fram några av dem till
maktens "köttgrytor" genom att slänga åt
dem några platser i sin regering. I själva
verket förändrades väldigt litet av den
gamla koloniala ordningen. Den försågs bara
med en nationell fasad. 1958, tre år efter
självständigheten, satt fortfarande franska
domare i spetsen för domstolarna. Franska och
judiska officerare innehade många av de högsta
Posterna inom armen, franska lantbrukare satt i full
kontroll på små stora gods och franska
industrimän höll i trådarna för
nästan hela den moderna industrisektorn:
transporter, gruvor, tillverkningsindustri, dagspress,
banker, näringsliv o s v.
Handeln fortsatte att flöda i
riktning mot metropolen.
57
Den marockanska exporten var som
vanligt inriktad på fosfat och apelsiner. Dyrbar
utländsk valuta, som behövdes för att
utveckla en industriell bas, användes i stället
till import av jordbruksprodukter, såsom vete och
socker, vilka lätt hade kunnat odlas på
hemmaplan. I stället inriktades jordbruket ensidigt
på produktion av speciella exportvaror.
Utländsk valuta slösades också bort
på finansiering av lyximport till en växande
överklass inklusive den stora utlandskolonin.
Istiqlalpartiet samarbetade effektivt
med palatset och utländska kapitalintressen för
att upprätthålla ordningen och etablerade
också statlig kontroll över många
oberoende grupper som hade bildats under kampen för
självständighet. De borgerliga politikerna var
oförmögna att vrida den politiska makten ur
palatsets händer.
I takt med att den ekonomiska
situationen försämrades genom en ökande
kapitalflykt efter självständigheten,
ökade strejkerna både i antal och intensitet.
Städernas arbetare, vilka hade utgjort basen i
självständighetsrörelsen, var redo att
slåss för något mera än bara en
nationell fasad. De borgerliga politikerna svarade
på arbetarnas krav med att sätta in
strejkbrytare under polisbeskydd. Ledningarna för
fackförbunden avlägsnade sig allt mer
från lstiqlalpartiet. Till sist splittrades partiet
och dess vänsterflygel blev det nya UNFP (Union
Nationale des Forces Populaires). I själva verket
var inte kampen inom Istiqlalpartiet ideologiskt. Det var
en maktkamp som kungen själv och hans son
"kronprins" Hassan (dagens Hassan Il) planerade för
att splittra ett parti som skulle kunna konkurrera med
monarkin om makten. Den s k vänsterorienterade delen
av Istiqlalpartiet, som också bestod av
opportunister och karriärister, bildade UNFP och var
lika villig att samarbeta med monarkin bara de fick
några "smulor" av kungens makt. Palatset kunde
för en tid pacificera de nya "militanta"
vänsterledarna genom att erbjuda dem flera viktiga
poster i ett nytt kungligt kabinett, som bildades i
december 1958, under ledning av Abdallah Ibrahim
(från UNFP) som premiärminister. De viktigaste
posterna som inrikesministeriet (polisen) och
försvaret hölls dock alltid under kunglig
kontroll. Och det var precis under denna UNFP-regering
som dåvarande kronprins Hassan (arméchef)
krossade den folkliga revolten i Rif genom att begå
ett folkmord och ett blodbad på tusentals oskyldiga
invånare i 100-tals byar i
Rif-området.
Någon månad senare slog
kungen till mot själva UNFP.
58
Partiets tidningar förbjöds,
mängder av dess funktionärer arresterades och
Ben Barka, som befann sig utomlands, tvingades gå i
exil sedan han hade anklagats för att ha deltagit i
en komplott mot kronprins Hassan. Ben Barka var hovets
matematiklärare åt prins Hassan (som senare
blev Hassan Il). Ben Barka bidrog till att ge monarkin
legitimitet genom att han, som ordförande i den
första marockanska "konsultativa församlingen"
(en sorts låtsasriksdag utan befogenheter>,
föreslog i ett officiellt tal åt Mohamed V att
utnämna prins Hassan till kronprins trots att
Marocko aldrig har haft en ärftlig monarki. I maj
1960 upplöste kungen sin regering och tog själv
över posten som regeringschef.
Palatset motsatte sig en utveckling av
industrin och också en fortsatt utbyggnad av
städerna: båda faktorerna skulle kunna leda
till att den sociala basen breddades för
antirojalister. En sådan utveckling skulle
också kunna stärka den nationella flygeln inom
det marockanska borgerskapet, något som i sa fall
skulle kunna leda till krav på en verklig pluralism
och på parlamentarism och därmed ett minskat
inflytande för det kungliga palatset.
Kungen valde därför att
satsa på landsbygden, genom att finansiera stora
och kostsamma projekt som stärkte de stora feodala
jordägarnas inflytande pa de många smås
bekostnad. Nya stora dammanläggningar och
bevattningsprojekt gav tillfälliga arbeten åt
landsbygdsproletariatet, men när projekten var
färdiga skapades ekonomiska fördelar
främst för de stora jordägarna, vilka nu
lättare kunde satsa på produktion av
exportprodukter på större och bördigare
åkrar.
Det europeiska storkapitalet var fullt
tillfreds med detta program. Kapitalet hade tre
huvudintressen i Marocko: en fortsatt tillströmning
av billig arbetskraft till fabrikerna i norra Europa, en
närbetägen marknad för industrivaror och
fortsatt försvar av redan gjorda investeringar. Den
ökande satsningen på turism, det näst
viktigaste projektet för nyinvesteringar,
stimulerade byggandet av hotell1 tillverkning av
luftkonditioneringsapparater, flygplatser, bussar o s
v.
Det kungliga industriprogrammet
backades också upp av andra viktiga makter, som de
franska och amerikanska regeringarna, starka franska
industriintressen samt internationella finansorgan som
IMF och Världsbanken.
Genom kung Mohamed V:s död i
februari 1961, tog Hassan II hela makten och
utnämnde sig själv till kung.
59
Under den första delen av 1962
tycktes revolutionen i Algeriet vara nära en seger
och i Marocko ökade entusiasmen för skapandet
av ett fritt och förenat Maghreb (Marocko, Algeriet,
Tunisien och Libyen).
I maj 1962 återvände Ben
Barka och ställde sig i spetsen för partiets
(UNFP:s) försök att ta igen förlorat
stöd, framför allt på landsbygden.
Palatset svarade med olika politiska utspel för att
ta igen det politiska initiativet. En ny författning
föreslogs bli antagen genom en manipulerad
folkomröstning, som skulle äga rum i december
1962. Ben Barkas parti försökte övertala
väljarna att bojkotta omröstningen men
misslyckades:
den antogs med
"överväldigande majoritet" av desperat fattiga
människor med ringa kunskaper om valpolitiska
finesser, manipulerade och förfalskade valresultat.
Sommaren 1962 blev den politiskt sett
mest dramatiska sedan självständigheten.
På några håll ute på landsbygden
beslagtog bönderna mark för egen räkning.
I städerna avlöste de politiska kampanjerna och
demonstrationerna varandra. Rykten cirkulerade om en
Algeriet-uppbackad befrielse av Marocko.
Palatset svarade med öppet
förtryck. Hundratals UNFP-funktionärer
arresterades och dömdes efter tortyr till
långvariga fängelsestraff. En av partiets
ledare, Ben Barka, befann sig än en gång
utomlands och fick på nytt gå i exil. Det var
bara studenterna som fortsatte att protestera. Gång
på gång utmanade de regimen med strejker,
demonstrationer och protester. I mars 1965 fick
studenterna med sig arbetarna i upplopp som under
några dagar skakade landets viktigaste städer,
framför allt Casablanca. Men svagheten inom
ledningen för oppositionen gjorde det lätt
för de kungliga säkerhetsstyrkorna att brutalt
slå ned upploppen.
Någon månad senare
mördades Ben Barka i Frankrike. Bakom mordet antogs
allmänt palatset i Rabat och israeliska SÄPO
(Mossad) ligga i samarbete med fransk
säkerhetspolis.
En lång politisk vinter inleddes
i Marocko, upptinad enbart av ständigt
återkommande studentdemonstrationer och regimens
kontraslag. "Tövädret" satte inte in
förrän 1970.
60
Nästa
sida
|