|
16
54
STADEN
Redan innan fransmännen hade
slagit ned motståndet på landsbygden hade
idéerna om ett självständigt Marocko
skjutit fart hos städernas intellektuella. I
början av 50-talet kunde de franska
ockupationsmyndigheterna inte längre hålla
tillbaka drömmen om självständighet, trots
flitigt användande av fängelse, landsflykt,
presscensur och andra former av repressiv kontroll. Ett
sista desperat försök att hålla kvar
kontrollen över landet var beslutet att sända
sultanen Mohamed V i landsflykt, anklagad för sitt
försiktiga stöd till nationalisterna.
Deportationen följdes av massiva protester, med
terrorism både i städer och på
landsbygden på grund av existensen av två
små hemliga befrielserörelser.
Det "borgerligt" dominerade Istiqlal
(självständighetspartiet) försökte
leda, kontrollera och modifiera den nationella
vågen. Istiqlal krävde
självständighet men "med fortsatta nära
förbindelser med metropolen", d v s Paris. Vidare
ville partiet ha tillbaka sultanen på tronen samt
införa ett demokratiskt system.
Efter två år av
växande protester bytte plötsligt
fransmännen taktik och Marocko gavs en formell
självständighet under palatsets ledning.
Fransmännen var vid denna tidpunkt hårt
pressade av kraven från en rad nationella
befrielserörelser inom hela det koloniala imperiet.
Kriget i Indokina hade demoraliserat den franska
armén. Dien Bien Phus fall 1954 sammanföll
med ökad aktivitet hos de nationella rörelserna
i Marocko, Tunisien och inte minst i Algeriet. Att
slåss samtidigt på alla dessa fronter var
inte möjligt. Frankrikes erkännande av Marockos
självständighet 1955 (Marocko fick officiellt
självständighet 1956) följdes av två
andra fall av kolonial retratt: Tunisiens
självständighet och Genéve-avtalet
gällande kriget i Indokina.
55
56
57
Nästa
sida
|