Ett liv för frihet
biografi av
Ahmed Rami

15  51 KUPPDAGEN   Under morgontimmarna kontrollerade jag hur mycket ammunition som jag hade på min enhet, som bestod av 17 pansarfordon av märket EBR. Jag gav också order till min adjutant att inspektera manskap, materiel och vapen. Jag försökte få det att se ut som en ren rutinåtgärd. Det hände inte något särskilt under resten av förmiddagen före lunchen med Oufkir. Under lunchen vid tvåtiden kom vi överens om att jag skulle återvända till kasernen som planerat och stå beredd med mina fordon. Generalen skulle resa ut till flygplatsen i Salé, ungefär 15 kilometer norr om Rabat. Han skulle gå direkt till kontrolltornet och vänta där på radiokontakt med kungens Boeing. När han fått beskedet om att första stadiet av operationen var OK skulle han komma till mig på kasernen Moulay Ismail, som också tillhörde arméns pansarstab. Där skulle sedan allting börja. Han skulle komma till mig, sedan skulle jag ta befälet över kasernen och arrestera chefen för arméns pansar, överste Hatimi, ifall denne kom till kasernen. Arresteringen skulle inte innebära något problem. Det fanns andra "Fria Officerare" som skulle komma från andra städer för att hjälpa till, och jag skulle ge dem order om arresteringarna. Stämningen var sådan inom både armén och bland folket att vi räknade med att så fort det hände något så skulle alla gå med i revolten. Vår kamp skulle fungera som en tändare. Det skulle inte vara något större motstånd när kungen var borta. Oufkir var ju, teoretiskt sett, chef för alla stridskrafter och han stod på var sida. Efter ett år som försvarsminister blev Oufkir mycket populär bland unga officerare. Jag skulle arrestera den hierarkiska ledningen på kasernen Moulay Ismail och ta befälet över de andra totalt qO pansarfordon och i 000 man plus 20 "Fria Officerare" som skulle komma från andra enheter. Enligt vår plan skulle Oufkir ge order om alarmberedskap för alla enheter i hela landet samt i huvudstaden. Order kom redan när jag hade anlänt till kasernen efter lunchen med Oufkir, och jag kunde beordra laddning av pansarvagnarna med stridsammunition utan att det väckte uppmärksamhet. Ordern från högkvarteret kom kl 14.30. Innan Oufkir lämnade arméns högkvarter för att åka ut till flygplatsen ringde han också till överste Hatimi, som var chef för pansarstyrkorna i hela landet, och beordrade honom till flygplatsen, där vi planerade att samla alla höga chefer och ministrar "för kungens mottagning" för att arrestera 52 dem allihopa på flygplatsen när kungen själv arresterats. Jag pratade med några officerare och skämtade lite med dem om Skhirat-kuppen. Allting skulle verka normalt, men inom mig gnagde anda en känsla av att något skulle gå snett. Jag var inte helt hundraprocentigt entusiastisk över beslutet att skicka iväg de tre piloterna. Tänk om kungen upptäcker något via radiokontakt medan han är på väg till Marocko och blir misstänksam och ger order om att planet ska landa någon annanstans, tänkte jag. "Jag har ett alternativ", sade jag till Oufkir, medan vi åt lunch tillsammans. "Vi låter kungen landa obehindrat på flygplatsen Rabat-Salé, som jag i förväg ska omringa med min pansarenhet. Sedan arresterar jag själv honom på flygplatsen, samt alla ministrar och militära chefer som väntar på honom. Vi stänger in dem i en hangar tills vi har läget under kontroll. Alla kommer att se när vi arresterar kungen och alla ska förstå att kungens makt är bruten." Men Oufkir sade slutligen nej till förslaget under lunchen. Om de tre piloterna inte kan tvinga kungens plan att landa ska de skjuta ned planet, tyckte han. "Det är ingen risk att de misslyckas, vår plan är 150-procentigt säker", sade Oufkir. Det var de sista orden jag hörde honom säga, innan jag åkte till kasernen Moulay Ismail. Jag satt i min pansarvagn och vantade med hela min pansarenhet från kl 15.00 den här dagen, den 16 augusti 1972. I kontrollrummet på flygvapenbasen i Kénitra stod vid samma tidpunkt vice chefen för flygvapnet, överstelöjtnanten Mohamed Amkrane, i spetsen för en grupp officerare. Från tornet kunde de följa vad som hände i luftrummet mellan Kénitra och Medelhavet. Major Kouera med två andra unga officerare hade redan flugit iväg för att i luften möta kungens Boeing på väg hem från Spanien. 53       Nästa sida

Som officer under träning vid en flod nära staden Meknes.

Med min pansarvagn T-54 i Rabat juli 1970.

Index över Ett liv för frihet: