|
13
40
CAIDEN
OCH
"SJÄLVSTÄNDIGHETEN"
Min mor satte mig alltså
på bussen till Casablanca där min far
arbetade. Efter en tid for min far tillbaka hem till
Tafraoute, men jag stannade kvar och började arbeta
i olika livsmedelsaffärer hos olika människor,
som jag inte kände eller som inte kände min
far. Jag kan ha varit mellan 5 och 6 år och man
behandlade mig som en slav.
Efter att ha väckts klockan fyra
på morgonen städade jag butiken och delade
sedan ut tidningar och mjölk till folk som bodde i
de finaste stadsdelarna. Jag fick lyfta saker som var
tyngre än jag själv. Vid ett par
tillfällen arbetade jag i en affär som
sålde kemikalier för garnfärgning och
blev sjuk i luftrören eller lungorna av att inandas
kemikalierna. Då avskedades jag. Jag tjänade
nästan ingenting utan arbetade endast för
maten.
Som barn behandlade man mig grymt.
Främst var det berberiska köpmän och
ibland mina egna stamfränder som utnyttjade mig
värst i hårt arbete, genom att jag måste
jobba som en slav, både dag och natt. Jag
både arbetade och bodde i affären. Jag fick
sova knappt fyra timmar per natt. Min sovplats var under
disken i affären. Så kom
"självständigheten" 1956. Min far och mor var i
Tafraoute och jag i Casablanca, hos min bror Mohamed, som
var tonåring och som hade öppnat en liten
affär. Men efter några månader for han
också tillbaka till Tafraoute och jag måste
arbeta hos andra människor. Mitt sista arbete som
barn var hos en judisk familj, som hade en
livsmedelsaffär i Casablanca i väntan på
att flytta till Israel eller Kanada. De skickade en
dotter till Israel och en son till Kanada för att
sondera läget. Hos dem upptäckte jag hur
hatiska och rasistiska judar är mot muslimer och
kristna. Jag fick inte äta vid samma bord som de. De
betraktade inte icke-judar som människor (Jag
förklarar detta utförligare i min bok "Vad
är Israel?", Kultur Förlag, Stockholm 1988, och
i min bok "Israels makt i Sverige", Kultur Förlag,
Stockholm 1989).
Idén att jag måste
gå i skolan och utbilda mig sköt fart vid den
här tiden, och jag bad en kusin att ta mig med hem
till byn. Min far blev mycket arg. Han ville att jag
skulle "lyckas" som "affärsman" som alla andra
från trakten. Och vägen till att bli
affärsman är att redan som barn börja
arbeta i affär. "Du är sa konstig", sade han.
Men jag ville gå i skolan, trots att han
bestämde att jag skulle arbeta i byn eller i
staden
41
och inte sätta min fot i
någon skola. Barnen "ska vara en snabbt
lönande affär" tänkte
föräldrarna då. Utan att fråga min
far om lov gick jag då själv till fots ca 15
km till Tafraoute och sökte upp guvernören,
"caiden", som var administrativ chef för vårt
område, Tafraoute. Han hette Hadj Ahmed Ougdourt
och han var unik i sitt slag i hela Marocko. Han var caid
för över 80 000 människor och min far, som
var shejk, var hans underordnade. Jag gick till honom och
sade att jag ville gå i skolan men att min far var
emot det.
Hadj Ahmed Ougdourt var nästan
analfabet. Men ryktena berättar om hans liv som om
det var en saga. Under kolonialtiden hade han gjort ett
starkt individuellt motstånd så han sattes i
fängelse i Tafraoute. Han kom ursprungligen
från stammen "Issy", tre mil från Tafraoute,
och hade haft en liten affär
i Rabat. I fängelset var han
väldigt stolt och arrogant mot den franske kaptenen
eller "Qbtann", som folk kallade honom, d v 5 den franske
militärguvernören i Tafraoute. Det
berättas att Hadj Ahmed Ougdourt, som var
fånge, sade till kaptenen:
"Jag skall bli chef har pa din post
när mitt land blir fritt". Ingen vågade
då tänka på att Marocko en gång i
framtiden skulle bli självständigt. Folk var
så desperata och fransmännen sa militärt
starka att det inte var många som innerst inne
trodde på en seger över dem under den
rådande "maktbalansen", men Hadj Ahmed Ougdourt
gjorde det. Hans enda ideologi och styrka var hans tro
på Koranen. I den sekulariserade logiken rader ofta
"djungelns lag". Men för en troende muslim bör
styrkan vara rättvis och rättvisan vara stark
för att kunna skapa en mänskligare värld.
Och när självständigheten kom
släpptes han ut ur fängelset och den nye
marockanske guvernören
i Agadir utnämnde honom till caid
i Tafraoute. Han var ickekonformist, originell, mot
orättvisor och mot alla former av korruption. Han
började genast organisera invånarna för
att bygga skolor i varje by och vägar mellan byarna,
och han bestämde att tusentals olivträd skulle
planteras. Han startade t o m för första
gången i området ett kooperativt
företag. Han såg till att allt det här
gjordes utan några order uppifrån. Det var
på hans eget initiativ som allt det goda skedde.
När "självständigheten"
kom, hade fransmännen lurat marockanerna. De gav
makten till sultanen, men styrde honom, och gav honom
officerare som hade utbildats i Frankrike och arbetat i
den franska armén, officerare som t ex Oufkir och
Dlimi samt en hel armé som kom direkt från
den franska armén. Och polisen bestod enbart av f
d samarbetsmän och quislingar,
42
som arbetat för den franska
ockupationspolisen - f d förrädare, som nu
satte sig på alla viktiga poster. Det enda
undantaget i hela Marocko var caiden i Tafraoute, som var
motståndare till kolonialväldet. Det brukade
sägas om honom att "caiden 'dansar' fortare än
sultanens 'musik' ". Han visade hur det skulle ha kunnat
bli, om det hade varit fråga om en riktig
självständighet. Han mobiliserade spontant
folket och fick människor att frivilligt ställa
upp för att bygga skolor och vägar utan
någon administration eller budget. När allt
var färdigbyggt, skickade han brev till
Utbildningsdepartementet i Rabat och meddelade, att nu
har vi en skola i den här byn och t o m lärare.
Caidens självständiga framfart väckte
stark irritation och oro hos både de provinsiella
myndigheterna i Agadir och hos de centrala
i Rabat. Caiden gjorde "misstaget" att
ta den "nya självständigheten" på allvar.
Han byggde också ett stort hem för
föräldralösa och fattiga barn och det
uppfördes även en skola för de barn som
inte kunde studera i statliga skolor. Det kom 300 elever
dit. Jag var ett av barnen som kunde börja skolan,
tack vare det här hemmet och skolan som byggts av
caid Hadj Ahmed. Som barn såg jag i honom en
förebild och hjälte. Han hade en djup
känsla för rättvisa, demokrati och
mänskliga rättigheter, inte bara i ord utan
framför allt i handling.
I Tafraoute startade caid Hadj Ahmed
dessutom ett kooperativ, en fabrik där tiotals
kvinnor fick arbete och där man tillverkade mattor.
Något sådant hade inte tidigare funnits i
vårt område. Inte heller hade vi haft
tillgång till något bibliotek, men det
såg han till att vi fick. Han lät även
bygga de första offentliga toaletterna i Tafraoutes
centrum, på marknadstorget Souk Larbäa. Folk
hade aldrig tidigare sett några moderna toaletter.
De uträttade alla sina naturbehov lite varstans, men
nu började de strömma till de nya toaletterna
när det var marknad på onsdagarna. Caiden
höll ett tal vid invigningen av dem. Efter
någon tid visade det sig att folk uträttade
sina naturbehov överallt på golven inne
på toaletterna, utom i de hål i golven som
gjorts enbart för detta ändamål. Han
samlade därför människorna till ett nytt
möte en marknadsdag och höll tal igen. Han var
mycket religiös och inledde som vanligt sitt tal med
att prisa Gud. Sedan fortsatte han: "Varför
sätter ni inte hålet mot hålet i
toaletten?" Därefter sade han irriterat:
"Låt Gud visa er den rätta
vägen och tack så mycket för att ni har
lyssnat'', och gick därifrån.
Som ansvarig för det nya
biblioteket i Tafraoutes centrum utnämnde caiden en
fquih i 50-årsåldern som aldrig läst
någon
43
annan bok utom Koranen. Han hette Sidi
Mahfoud. Genom att börja läsa andra och nya
böcker i biblioteket rubbades Sidi Mahfouds stabila
tro. Han kunde inte svara på många
besvärande frågor som läsarna i
biblioteket ställde till honom. Tidningarna i
biblioteket började tala om ryssarnas färd till
månen och Gagarins färd till rymden. Det hela
blev för mycket för Sidi Mahfouds
intellektuella förmåga. Efter några
månader fick han en psykisk kollaps. Under en
marknadsdag samlade han flera hundra personer
utanför biblioteket för att hålla ett
"viktigt" tal. Inför förbluffade
åhörare talade han bestämt om att han
"med Guds hjälp" natten innan flög till rymden
och till månen där han träffade bland
andra demonen ("dlmnen") Jamharosh.
Caid Hadj Ahmed, som inte tyckte om
charlataner (även under psykisk kollaps),
häktade Sidi Mahfoud i två dagar med
utmaningen att Jamharosh skulle komma från rymden
för att befria "austronauten". Och sedan sändes
"rymdfararen" för psykiatrisk vård till
psykiatriskt sjukhus i Agadir. Biblioteket stängdes
i två månader och efter att det åter
öppnats med en ny ansvarig var många
rädda för att gå dit av rädsla
för de demoner som drabbat Sidi Mahfoud.
Hadj Ahmed var mycket originell och
han gjorde mycken nytta. Hans gärningar var som en
hel kulturrevolution i området. Han kallade f d
samarbetsmän och förrädare för
"kolonialmaktens quislingar och nya kolonialister". De
fick inga privilegier som de var vana vid, utan fick t ex
stå i kö som alla andra, nar de kom till hans
kontor för att träffa honom. Det tyckte de inte
om och det hände inte någon annanstans i
landet. De rika var vana att kunna köpa allt,
även myndigheterna. I resten av Marocko blev det ett
slags "abort" på självständigheten. Man
väntade inte tills den föddes på riktigt
utan självständigheten dog och i dess
ställe kom ett missfoster. Och kung Mohamed V var en
fransk trojansk häst. Det var förrädare
som tog över fransmännens platser och som blev
de nya kolonisatörerna. Det var som om
fransmännen bara bytte kläder och drog på
sig en "djellaba" (den marockanska folkdräkten).
Polisen till exempel, det var den gamla franska polisen
som hade samarbetat med fransmännen. Och alla
motståndsorganisationer, som byggts upp i kampen
mot fransmännen, började nu upplösas och
motståndsmännen arresteras. Koranen säger
med rätta:
"När kungar tar makten i ett
land, korrumperar och förstör de det och
förvandlar dess fria människor till slavar.
Så gör de!" Det är kolonialismen som har
skapat dagens marockanska
44
monarki och inte marockanerna
själva. Islam förbjuder nämligen monarki
som statsskick.
Caiden i Tafraoute, Hadj Ahmed, hann
verka i fyra år (1956-1960) innan guvernören i
Agadir avsatte honom på order av kungen och
mördades ett år senare av kungens agenter
därför att han inte kunde integreras i det
korrumperade systemet
i Marocko. Caiden var en del av
orkestern, men han förstörde symfonien
därför att han spelade sin egen stämma.
Han avsattes och ersattes av quislingen caid Abdelaziz,
som var sekreterare till den franske
militärguvernören under kolonisationen, d v 5
en förrädare och blivande neokolonialist.
Det var tack vare caid Hadj Ahmed, som
trodde på den islamiska demokratin "shora", som min
far valdes till shejk av Tahala-stammen. I alla andra
delar av landet valdes inte shejkerna utan utsågs
av Inrikesdepartementet genom provinsguvernörer. En
söndag, marknadsdag, i januari 1956 samlade
alltså vår caid folk från
Tahala-stammen till ett möte på marknaden i
Souk Lhad för att välja shejk. Bland
många kandidater valde Tahala-stammens
invånare min far till shejk. Det var till caid Hadj
Ahmed jag gick när min far vägrade låta
mig börja skolan i början av 1958.
Jag var bara ett litet barn men han
tog emot mig. Jag hade en skjorta på mig där
en av knapparna var olik de andra. Han var pedant och
perfektionist i allt. Han lade märke till min knapp!
Han kritiserade allt som han inte tyckte om och ville
ändra på "Vem har sytt i den knappen?", sade
han. "Jag, för jag hittade inte rätt knapp",
svarade jag. "Du måste hitta en liknande. Man
måste göra allt rätt, för det har
Profeten sagt. Allt som är värt att göras,
ska göras bra och noggrant." Han gav mig en liten
bok, där han samlade ett urval av citat från
Profeten ("Hadith") och sade: "Man ska inte bara
läsa och tänka utan handlar, som profeten
Mohamed gjorde". Han talade med mig som om jag var vuxen.
"Det är klart", sade han, "att du ska gå i
skolan. Du kan bo gratis har på internatet för
föräldralösa barn." Han anmälde mig
till skolan. Min far blev mycket arg men kunde inte
göra något åt det, eftersom det var hans
chef som hade bestämt.
Jag var kanske elva eller tolv
år och flera år äldre än de andra
eleverna. Jag hade ingen riktig skolväska utan bara
en flätad påse, som kvinnorna använde
när de handlade mat i souken. På
internatskolan läste jag både dag och natt.
Jag köpte stearinljus så att jag kunde
läsa efter klockan tio på
45
kvällen när man släckte
på rummen. Men jag pluggade under ett täcke
som med stöd av två kartonger bildade ett
slags "tält" kring sängen. Klockan fyra
på morgonen steg vi upp. Det var en f d marockansk
underofficer i franska armén som hade hand om
"disciplinen" på internatet, och han organiserade
våra liv som i det militära. Tidigt på
morgonen, innan vi gick till matsalen, måste vi
tvätta oss i mycket kallt vatten och därefter
var det morgonbön. En del av eleverna vågade
inte tvätta sig på vintern, eftersom det var
så kallt, utan låtsades bara. En gång,
klockan halv fem på morgonen, kom caiden helt
överraskande till moskén och upptäckte
att några av eleverna hade skorna på sig,
vilket är förbjudet i moskén. Han blev
mycket arg på oss. Men han var i alla fall
fantastisk och betydde väldigt mycket för mig.
Efter några veckor i första
klass i skolan fick jag flytta till tredje klass tack
vare att jag pluggade hårt och tack vare mina
förkunskaper och min ålder. Tre månader
senare fick jag flytta till sista klass, den fjärde.
Vid den tiden, det var i slutet av 1958, hette
utbildningsministern Mohamed el-Fassi och han
tillhörde Istqlalpartiet. Han var i och för sig
rätt bra. Han förespråkade snabb
arabisering av utbildningen och hade beslutat att vi barn
skulle lära oss Marockos historia och geografi
på arabiska och inte på franska som
förr. Det var bara det att det inte fanns
några på arabiska utbildade lärare i
dessa ämnen. De religiösa lärarna
från moskéerna hade ju aldrig själva
lärt sig historia eller geografi och hade ej heller
fått någon pedagogisk utbildning. Hur skulle
de då kunna lära ut något på
rätt sätt? De visste absolut ingenting om
historia eller geografi. Deras enda sätt att
undervisa bestod i att låta eleverna upprepa,
gång på gång, det som de sade framme
vid katedern.
Första gången som jag
alltså kom i kontakt med Marockos geografi hade jag
en lärare som hette Hadj Mohamed, som kom från
en by 5 km från Tafraoute. Han såg
dåligt men hade inga glasögon för han
trodde bara på vad Gud hade skapat. Han
vägrade till exempel att åka buss, så
han färdades bara pa en av Gud skapad åsna
till skolan. Varje dag kom han ridande sina fem kilometer
på sin åsna till skolan. Han hängde upp
landets karta framför sig på tavlan och det
enda han sade var: "Här är Marocko, upprepa
alla: här är Marocko. Här är
Casablanca, upprepa alla. Så här har Gud
skapat Marocko, upprepa alla det här tre
gånger". Och så vidare. Och alla upprepade vi
vad läraren hade sagt! På rasterna retade vi
hans åsna
46
En dag kom han utan åsna och vi
fick då veta att han hade gift sig och att hans fru
hade ställt ett ultimatum: åsnan eller mig.
Hon var yngre och "modernist". En dag en månad
senare kom han ridande igen: han hade valt åsnan
och skilt sig.
Jag stannade två år
på den här skolan i stället för fem
år. Jag fick ett intyg (diplom) på att jag
hade gått igenom marockansk grundskola
("école primaire") och jag blev antagen att
läsa vidare. I Tafraoute fanns inget gymnasium,
(motsvarar svenskt högstadium och gymnasium) bara i
Tiznit, åtta mil norr om Tafraoute, och där
kostade internatet pengar medan själva
undervisningen var gratis. Jag kunde alltså
fortsätta vid marockansk0t gymnasium ("école
secondaire"), som är sexårigt och uppdelat pa
tva stadier: det första stadiet (cours
complémentaire), som är treårigt,
avslutas med diplomet "Brevet"; det andra stadiet, som
är treårigt, avslutas med diplomet
"Baccalauréat". I Tiznit fanns bara det
första stadiet. Det andra stadiet fanns endast i
Agadir, 15 mil norr om Tafraoute, eller i Casablanca, 70
mil norrut.
Min far var fortfarande helt emot min
skolgång, men jag talade igen med caiden som lovade
att betala de 400 dirham per kvartal för det
första skolåret som det kostade att bo i
internatet i Tiznit. Det var mycket pengar på den
tiden och han betalade ur egen ficka. Varje månad
skickade han mig ett brev och uppmuntrade mig att studera
vidare. I slutet av mitt första skolår
på Collége Tiznit avsattes caiden. För
att kunna fortsätta det andra skolåret
på samma skola i Tiznit sade rektorn, en elak och
grym fransman som hette Pruvost, att det enda sättet
att få ett stipendium för att fortsätta i
andra årskursen var att underteckna ett kontrakt,
genom vilket jag förband mig att avsluta mina
studier och arbeta som lärare vid grundskolan
("école primaire") efter de tre första
åren på gymnasiet. Men då skulle jag
inte få gå de tre sista åren och
alltså inte. få ut någon
"Baccalauréat", som behövdes för
inträde till universitetet. Jag ville inte gå
med på hans förslag, men han blev arg och
tvingade mig. Men jag ville verkligen inte bli
lärare för småbarn. Jag drömde om
att göra som Nasser: kämpa för frihet och
mot sociala orättvisor genom att avskaffa monarkin.
Jag skrev på kontraktet men beslöt mig
för att i alla fall rymma från skolan i
Tiznit.
På grund av allt vad jag
upplevde som barn av orättvisor mognade jag ganska
tidigt och blev snabbt politiskt medveten och tog redan
då i skolan i Tafraoute en bestämd politisk
ställning. Jag har alltså inte läst i
böcker om orättvisorna utan lag har själv
upplevt dem.
I slutet av mitt första
skolår i Tiznit avsattes caid Hadj Ahmed och dog
ett år senare under mystiska omständigheter i
sin by Issy, fyra mil söder om Tafraoute. Folk
säger att det var kungens agenter som mördade
honom. Lokalt var caiden för mig ett exempel
på att det är möjligt att handla och
göra någonting för att skapa social
rättvisa och demokrati. Globalt och nationellt var
Nasser min idol, som i handling visade att det är
möjligt att avskaffa och besegra kolonialismen,
neokolonialismen och monarkin, som är toppen av en
pyramid i ett korrumperat, tyranniskt öch
diktatoriskt system. Marockanska politiska partier
är en del av systemet och består av en
korrumperad elit, som själv är kulturellt och
intellektuellt kolonialiserad och korrumperad.
När jag lyssnade på Nassers
politiska tal i Tafraoute via radio "Arabernas röst"
från Kairo, kände jag att Nasser uttryckte
precis mina idéer och att hans dröm var min
och att han är muslimernas och arabernas ledare.
Redan då kände jag, fast jag fortfarande bara
var ett barn, att jag måste kämpa med Nasser
för att skapa en rättvisare värld och en
bättre framtid, d v 5 förändra
världen! Men hur? Genom att först utbilda mig
som min idol och min ledare Nasser, tänkte jag. Men
utbildningen i Tiznit skulle bara ge mig behörighet
att bli lärare i grundskolan och därmed
kraftigt begränsa mina möjligheter att
förverkliga min dröm om att göra en
större insats för mitt land.
Jag känner mig som en
världsmedborgare. Jag är emot den trånga
nationalismen, särskilt den aggressiva och
rasistiska. Nationalismen är en sjukdom som man ska
försöka bli av med sa fort som möjligt om
den har varit nödvändig i en defensiv kamp
för att befria sitt land eller sitt folk. Men den
aggressiva och rasistiska nationalism som i Europa
utgjort grunden till chauvinism, expansionism och hat,
denna sorts nationalism och rasism är en perversion
och en skam.
Min beundran för Nassers kamp -
lika långt från Marocko som Sverige är -
var ett sätt att redan tidigt som barn befria mig
från den trånga marockanska nationalismen.
Med det synsättet kände jag mig inte
främmande när jag kom till Sverige. Jag är
först och främst en människa och för
människan kämpar jag var än jag lever.
Eftersom det inte gick att tala med
den diktatoriske rektorn, som bestämt att jag bara
skulle få läsa i tre år, bestämde
jag i all hemlighet att göra en liten "kupp". Den
franske rektorn var elak och slog eleverna som om de vore
djur. Först måste
48
jag dock ha med mig ett intyg på
att jag hade läst två år pa
högstadiet (alltså "école secondaire").
En dag i oktober 1960 sade jag till läraren att jag
skulle städa i klassrummet. Jag fick nycklarna till
skolsalen och gick till ett skåp som innehöll
pärmarna med våra betyg. Jag tog mina papper
ooch dagen därpå steg jag upp mycket tidigt
och lämnade skolan. Jag hade inte ett öre
på fickan men lyckades få lift till
Casablanca med en busschaufför som kände till
min far i Tafraout.
|
Au
Yata.
Ledaren för det kommunistiska partiet i
Marocko som samarbetar med den marockanska
polisen och säger att han "är
kommunist och monarkist"!
Två
"stora" quislingar som har samarbetat både
med de franska ockupationsmyndigheterna och med
den kungliga familjen: Cherif Kittani (till
höger) och stamhövdingen Glaoui (till
vänster) som är den biologiska fadern
till kung Hassan II.
|
Nästa
sida
|