|
12
35
CASABLANCA
När de första franska
soldaterna sändes över till Marocko för
att upprätta "protektoratet", steg de iland vid en
liten fiskeby, "Anfa", vid Marockos atlantkust. Sextio
år senare hade fiskebyn vuxit till Afrikas
fjärde största stad. 1968 bodde var tionde
marockan i Casablanca, ett snabbt växande centrum
som, likt så många andra städer i tredje
världen, suger åt sig landsbygdens befolkning.
Casablanca är en ung stad och
liknar ingen annan stad i Marocko utan har sin egen
karaktär. Centrum av Casablanca, där hotellen
och de större affärerna ligger, skulle kunna
vara vilken annan europeisk stad som helst i
Medelhavsområdet, och där finns mycket litet
som är genuint marockanskt. Stadslandskapet
domineras av 10- och 15-våningsbyggnader, vilka
byggdes vid uppsvinget efter andra världskriget.
Husen flankerar i dag den breda "De kungliga väpnade
styrkornas avenue" fram till "Mohamed V:s" torg, tidigare
"Place de France". På andra sidan torget ligger den
gamla Medinan ("medina" betyder stad på arabiska),
där de ursprungliga 20 000 invånarna bodde
när fransmännen anlände. I dag, 70
år senare, har ca 3 miljoner människor lyckats
tränga ihop sig på ungefär samma yta.
I början expanderade staden i
alla riktningar från "Place de France".
Européerna bodde i de centrala delarna. Ett
distrikt, Maàrif, blev under kolonialismens tid
huvudsakligen spanjorernas hemvist. Omkring 1930
tilläts marockanerna att flytta in i ett nybyggt
europeiskt" område, nya Medinan, som snabbt
ökade sin folkmängd till 185 000 invånare
1960. Majoriteten av Invånarna i dessa nya
stadsdelar kom från den marockanska medelklassen,
som bestod av snart sagt varje marockan som får
lön för sitt arbete: arbetare, offentligt
anställda, kontorsfolk, lärare och
affärsinnehavare. Det var i dessa kvarter som
städernas nationalistiska organisationer slog rot
och sög upp sina första anhängare. Kanske
trodde fransmännen, när de byggde den nya
medinan, att de skulle kunna isolera infödingarna
från européerna i centrum men i så
fall slog deras planer fel. När dessa stadsdelar
förvandlades till baser för stadsgerillan fick
de franska myndigheterna mycket svårt att
tränga in i gerillans styrkepunkter. Under sin tid
fick fransmännen också bekymmer med den snabbt
växande, illegala och helt okontrollerbara
byggnationen av slumområden i städernas
utkanter. Kåkstäder började uppstå
på 20-talet och växte oerhört fort under
30-talet.
36
De blev kända under namnet
"bidonvilles" (slumstäder), därför att det
viktigaste byggnadsmaterialet för att slå upp
dessa slumbostäder bestod av konservburkar -
på franska bidons - som plattades ut och
användes till väggar och tak. De största
slumområdena i Casablanca är "Carnéres
Centrales" (59 000 invånare 1959) och Ben M'sik (97
000 invånare 1959). Andra kåkstäder
byggdes snabbt upp varhelst det fanns någon
markägare som var villig att hyra ut land eller
där de nya stadsborna fann en öppen och obebodd
plats. De kommunala myndigheterna har aldrig juridiskt
erkänt dessa stadsdelar, och ingen skjulinnehavare
vågar därför förvandla sitt
plåtskjul till en permanent bostad av rädsla
för att myndigheternas röjningsmaskiner en dag
ska jämna hela kåkstaden med marken.
Ungefär 30 procent av Casablancas totala
invånarantal bor i dessa bidonvilles, ghetton som
en dag kan komma att svälja hela staden. Här
existerar en subkultur, som människor har levt i
under årtionden, till hälften isolerade
från invånarna i själva staden.
Människorna i dessa ghetton är fientliga mot
myndigheterna men kanske ändå inte beredda att
försvara sig eftersom de ar sa sårbara och har
så mycket att förlora. Staden, vare sig det
finns jobb där eller inte, är bättre
än landsbygden, anser de. De vill inte
återvända till sina mera miserabla hembyar.
Praktiskt taget varje aspekt av deras liv är
föremål för myndigheternas administrativa
kontroll: tillstånd att bo i kåkstaden,
arbetstillstånd, ID-papper1 tillstånd
för barnen att gå i skola o s v. De
måste vara försiktiga för att inte
förlora det lilla som staden har att erbjuda dem.
Marginalerna för att
överleva är så små att det inte
finns svängrum för "politisk extremism" i dessa
ghetton - de brödlösa vågar sällan
uttala sympatier för militanta lösningar, allra
helst om det rör sig om utländska och
importerade politiska idéer. De har inte råd
att vara revolutionärer. Å andra sidan kan
dessa bidonvilles explodera i hat och terror när de
brödlösa inte längre har något att
förlora. Så hände i Casablanca 1965.
"Inte av bröd allena", hade
någon sagt i en av den marockanske författaren
Driss Chraibis noveller (på franska). Han kunde
säga det, ja. Det var en bild, en symbol, men han
kunde förvisso säga det. Socialisterna kunde
unna sig lyxen att påstå att han behövde
någonting annat än bröd. Här, i
slumstaden, fanns det inget bröd. Inte en
brödsmula. Ingenting annat än en upplöst
och undertryckt mänsklighet, vars medlemmar lyckades
utveckla sina benstrukturer men det var också allt.
Och barnen, dessa skockar av barn, uppe innan
37
solen och nakna, med utspända
magar och enorma ögon, sökande efter sopor. Om
de fann några brödsmulor var det Guds
välsignelse. Men de fann politiska pamfietter. De
förde med sig hem trakom, stafylokocker och den
uppgivenhet inför varje prövning som de vuxnas
ideologier pådyvlade dem. Här har dessa barn,
och de som väntade på barnens återkomst,
bara ett mål: att en dag kunna säga att de
haft nog bröd för att leva...
Om bröd saknades fanns det
skräp som samhället inte haft användning
för: rostiga konservburkar och gamla, ruttna
papplådor. Lådorna blev väggar och
sönderklippta burkar blev skjultak. Men alla dessa
levande ben väntade på en revolutionär
ideologi som skulle förvandla dem till
ledarsoldater... De satt hopkrupna, som lemlästade,
framför sina skjul och iakttog solen som steg upp
öster om "Eden" och som varje dag gick ned i
väster om detta "Eden". Och utan tvivel såg
de, som at annat än bröd, längre bort
än solen. Transistorapparater sköljde mysticism
och statistik över zonen, produktionsnormer och
hymner. Öron kunde fortfarande höra och munnar
producera saliv, medan magarna smälte ljudet av allt
detta livets goda; alla dessa konsumtionsvaror som
öst och väst hävdar att man äger och
som de kastar i ditt ansikte innan de släpper bomber
och raketer. Båda var av samma ras. De kunde
antingen kriga eller älska. Här fanns det en
annan mänsklighet. Ibland sökte sig en
solstråle ned för att lysa upp porträttet
av en ledare långt inne i ett skjul. Och
därför hände det: porträttet slogs i
bitar och slängdes i kloakvattnet som flöt fram
mellan skjulen.
Motståndet på landsbygden
mot kolonialismen fanns på alla fronter: politiskt,
kulturellt och även som väpnad kamp.
Nationalisterna i städerna från 40-talet
förde med sig politiska idéer till
städerna, idéer men också partier,
tidningar, fackföreningar och ideologier. Ett
"modernt" borgerligt motstånd influerat av
västerländsk ideologi. Souassa i Anti-Atlas
lade ned sina vapen 1934 för att fortsätta
motståndet under andra former och många
deltog i den första viktiga industristrejken 1936.
Huvudarenan för den politiska omvandlingen av
souassa blev Casablanca, en stad nästan helt
uppbyggd på immigranter, bland vilka berberna
från Höga Atlas och Anti-Atlas var talrikt
representerade. Och eftersom Casablanca är landets
kommersiella och industriella centrum, blev det som
hände där politiskt i hög grad synonymt
med landets politiska utveckling i sin helhet.
38
39
Nästa
sida
|