|
8
28
ORÄTTVISAN
Den institutionaliserade korruptionen
existerade ej i vårt område före den
franska kolonisationen. Visst hade vi orättvisor men
sådana klarade vi av själva, och den som
utsatte någon för orättvisa kunde i
värsta fall dödas. Det var själva grunden
för blodshämnden; har du dödat någon
får du betala för det, i regel med ditt eget
liv. Ockupationsmyndigheterna samarbetade med quislingar
(förrädare), som hade frihet att göra vad
de ville utan att någon kom åt dem.
Orättvisor och korruption beskyddades av nya lagar,
staten och polisen. Före kolonialismen rådde
först ordning, sedan under ockupationen blev det en
sorts "organiserad" anarki och vissa kunde döda,
utöva korruption, missbruka makt och bära sig
åt hur som helst i lagens namn utan att bli
straffade. De hade "lagen" och statens makt på sin
sida.
Tidigare var vi alla ungefär lika
fattiga, men nu kunde en del bli rika genom korruption
och genom att bedriva handel i städerna, vilket
bidrog till att det blev en klar skillnad mellan fattiga
och rika. Som exempel på detta kan nämnas en
nyrik man, som heter Bouhdar, i Tahala i början av
50-talet. Han blev genom spekulation rik,
korruptionsförmedlare och skänkte en flott bil
till militärkommendanten i den franska
ockupationsarmén och fick därigenom
"tillstånd" att göra allt möjligt under
myndigheternas beskydd. Han blev samarbetsman åt
den franska militära ockupationsmakten. Han lever
fortfarande och gör ännu samma "jobb" fast
åt de "nya" marockaniserade nykolonialistiska
myndigheterna efter den formel la
självständigheten.
Innan fransmännen lämnade
landet gav de makten till quislingar som i dag styr
Marocko. Det var sådana marockanska
förrädare, som Bouhdar t ex, som vi hatade. De
franska myndigheterna såg vi inte så mycket
av efter den franska arméns seger i kriget. I
vårt område fanns det bara en fransk officer
som militärkommendant i ockupationsarmén i
Tafraoute vilken var guvernör och chef för en
bataljon marockanska legoknektar. Men eftersom folket
hade kämpat i 25 år och förlorat, var
människorna trötta. Pessimism, besvikelse och
desperat ion rådde och förrädarna
utnyttjade de här stämningarna. Städernas
och kolonialisternas sultan sågs av folket
också som förrädare.
Fransmännen kände
förstås till att våra områden i
bergen hade varit isolerade och självständiga
och inte haft så mycket
29
med resten av det korrumperade landet
att göra. Nu ville de utnyttja denna situation
för egna syften genom att försöka
göra berberna delaktiga av den franska kulturella
invasionen
i Marocko. Fransmännen
bestämde sig för att bygga "riktiga" franska
skolor och förklarade att det var obligatoriskt
för alla barn att gå i dessa skolor. Avsikten
var att lära berbernas barn franska. På
så sätt skulle det uppstå en skillnad
mellan fransktalande berber och arabisktalande araber i
städerna och även mellan berberna och deras
blivande fransktalande barn. Hos oss i byn fanns det
ingen som kunde arabiska när jag växte upp.
När fransmännen byggde
skolan i Tafraoute någon gång mellan 1951 och
1952 skapade det skräck i hela området. Det
spreds ett rykte om att fransmännen ville
stjäla barnen, stjäla dem kulturellt vill
säga, men även rykten som talade om att de
ville ta barnen rent bokstavligt spreds.
En natt smög sig därför
min mor iväg med mig. Jag kommer ihåg att hon
satte mig på sina axlar och att hennes
nackhår
- kvinnorna rakade sig i nacken -
kittlade insidorna av mina lår. I skydd av
mörkret tog min mor mig med till en by åtta
kilometer hemifrån där det fanns en buss som
skulle gå till Casablanca. Hon sände iväg
mig med en vän till min far, eftersom det var
nästa dag som vi skulle ha börjat i den franska
skolan. Jag var inte det enda barnet som smugglades ut.
Det var massor av bybor som smugglade ut sina barn den
natten då ingen ville sätta barnen i den
franska skolan.
Så kom jag till Casablanca
första gången och började som litet barn
arbeta hos min far i en affär i stället
för att gå i skolan. Det skedde någon
gång under 1952 och jag var då fem eller sex
ar.
Nästa
sida
|