|
2
10
DET FÖRFLUTNA
OCH FRAMTIDEN
Under lunchen, som bestod av couscous, apelsinjuice
och frukt till dessert, alltså traditionell
marockansk cuisine, finslipades de sista detaljerna i
planen för att störta kung Hassan II. Kungen
skulle nästa dag tvingas abdikera eller, om han
vägrade att låta sig avsättas,
avrättas enligt en dom från en
revolutionär hemlig domstol.
Dagen för statskuppen bestämdes nu
slutgiltigt vid lunchen:
nästa dag, den 16 augusti 1972, skulle bli den
sista dag som Marocko styrdes av en man som de båda
lunchgästerna betraktade som despot och
envåldshärskare och som de båda
hatade.
Ett år av hemliga överläggningar och
noggrann planering var över: den rätta
tidpunkten för att störta tyrannen hade
infallit.
De båda männen kring bordet var
överens om detaljerna i planen för statskuppen;
vi hade svetsats samman till ett team under det sista
årets underjordiska arbete. Vi litade på
varandra så mycket som två människor kan
lita på varandra i en situation där båda
riskerar tortyr och långsam död genom misstag
eller förräderi.
Vårt mål var gemensamt, åtminstone
på kort sikt: att störta kungen. Men insikten
om de taktiska fördelarna av ett samarbete kunde
inte för mig dölja det faktum att vi var
fruktansvärt olika, och det är svårt att
se hur vårt samarbete skulle ha överlevt ens
några få timmar av triumf efter en lyckad
revolution.
Lyxvillan, i vars trädgård lunchen intogs,
låg i den fashionabla stadsdelen Souissi i utkanten
av huvudstaden Rabat. Värd för lunchen var
general Mohamed Oufkir, försvarsminister och
arméchef och, näst kungen, den
mäktigaste mannen i Marocko. General Oufkir var 52
år, berber och född i byn Ain Chair nära
Ksar-Souk i bergskedjan Höga Atlas, där hans
far var stamhövding.
Jag, hans gäst, var en ung löjtnant i
pansarstyrkorna, som var i 25-årsåldern. Jag
vet inte exakt min ålder för det fördes
ingen officiell födelsestatistik i den obetydliga
berberby i södra Marocko när jag föddes.
Jag hade något år tidigare utnämnts till
generalens närmaste medarbetare och personlige
adjutant och därmed i praktiken kommit att få
mycket större inflytande än vad min låga
officersgrad erbjöd.
11
Den här dagen tvingades vi båda lita
på varandra därför att vi valt att
samarbeta i ett projekt som kunde kosta oss båda
livet, om vi blev upptäckta. Och ändå:
bara ett drygt år tidigare hade general Oufkir
varit den person som jag hade avskytt mest av alla, om
man undantog kungen själv. Oufkir hade stått
för det som jag hatade mest:
envåldsvälde, despotism, förtryck,
korruption och framför allt omoral. Generalen
beskyddade ett system som var emot islams fundamentala
trosvärden vilka inte talar om kungar eller furstar
utan om jämlika människor; generalen ledde en
armé som inte sattes in där jag ansåg
att den skulle sättas in, nämligen i kampen
för att ena muslimerna, araberna, skapa
rättvisa åt palestinierna och därmed
bekämpa banditstaten Israels existens. I
stället kvarhölls styrkorna i hemlandet
för att försvara orättvisorna och
stagnationen, för att skoningslöst slå
ned alla försök till folkliga protester mot de
sociala missförhållandena, vilka lätt
kunde ses med blotta ögat bara man gitte
förflytta sig några hundra meter från
det kungliga palatset i huvudstaden till den
fruktansvärda slummen i Chella, i dalen strax
nedanför murarna till palatset eller till slumstaden
Jaacob el-Mansour nere vid stranden, där 35 000
människor försöker överleva bara
några kilometer från lyxkvarteren.
Orättvisorna fanns där, om man ville se dem.
Människor levde i den djupaste förnedring, en
tillvaro utan hopp: ett liv i osäkerhet om
morgondagen, en existens som plötsligt kunde
avbrytas som om ingenting hade hänt, ingenting alls
som kunde bevisa att en människa hade levat och
andats och vågat hoppas på en rättvisare
värld och på en ny dag utan fruktan: en
existens som plötsligt kunde dö som ett
flämtande stearinljus därför att kungens
agenter hade råkat spåra upp en person och
anklagat honom eller henne för att
ifrågasätta existensens villkor.
Ända sedan jag som student i mitten av 60-talet
blev politiskt medveten hade jag avskytt, bekämpat
och fruktat Oufkir, som först var polischef och
sedan inrikesminister. Då, i Casablanca 1965, hade
man sett Oufkir leda styrkorna som slog ned en spontan
revolt för de mänskliga rättigheterna,
för mera bröd och, kanske, lite mer frihet, och
där jag själv arresterades och torterades som
en av revoltens ledare. Nu, denna lunch den 15 augusti
1972, satt jag mittemot samme Oufkir och finslipade de
sista detaljerna i en plan för att göra slut
på det tyranni som generalen varit med om att
beskydda. Det var Oufkir som ändrade sig, inte
jag!
Nu var vi partners i ett samarbete där vi
båda riskerade
12
livet efter långsam tortyr: ett samarbete
där den ene av oss, eller båda, kunde vara
död inom ett dygn: ett samarbete som, om det
lyckades, oundvikligen skulle leda till att vi
ställdes mot varandra igen på grund av
bakgrund, erfarenhet, ideologisk övertygelse och
känsla för rättvisa for vara
medmänniskor. Oufkir var en del av det
förflutna och jag symboliserade framtiden.
- Jag var beredd att ingå en pakt med
djävulen själv om det kunde hjälpa till
att störta tyranniet i Marocko, tänkte jag
senare. Under lunchen kunde vi eliminera ett av
frågetecknen i planen. Kungen hade gett besked om
att han skulle återvända till Marocko
från Frankrike nästa dag med flyg, ett beslut
som Oufkir hade delgivits under förmiddagen.
Reservplanen för att attackera kungens fartyg kunde
överges. Nu var det flygvapnets tur. Tre stridsplan
skulle beordras att möta kungens Boeing 727 när
det närmade sig Marockos kust. De skulle
uppträda som eskortplan, men piloternas order var
att tvinga ned kungaplanet på
militärflygplatsen i Kénitra. Där,
inför rebellstyrkorna, skulle Marockos och kungens
öde avgöras.
Lunchen avslutades med att rituellt recitera, ur
Koranen, versen AI-Fatiha.
Nästa
sida
|